Nya vänner

Den tid man är föräldraledig är speciell på många sätt.
Ett av sätten är ens sociala liv. Man är "ledig" och har en massa tid att slå ihjäl, men alla man brukar spendera sin tid med är på jobbet. Så istället hittar man nya människor att umgås med.

Vi har lärt känna en hel del folk genom mammagruppen och på öppna förskolan. Jag minns den första mammagruppsträffen och hur vi alla törstade efter nya "kompisar" att umgås med, promenera, fika och prata blöjor, tandsprickning och allt det andra man så förtvivlat vill dryfta när man är nybliven mamma. Många timmar har jag spenderat med dessa med-mammor (och -pappor), det har varit jättetrevligt men jag har känt på mig hela tiden att det inte kommer bli några vänner för livet. Vi har ju blivit ihopfösta inte för att vi är lika eller gillar varandra utan för att vi råkar bo i samma kommun och fick barn samtidigt. Dessa människor har varit jätteduktiga på att fylla ett stort behov i mitt liv, men nu finns inte det behovet längre kvar.
När vardagen dundrar in i våra liv igen och de små ska börja på dagis så kommer vi inte längre ha tid för varandra. Och vi kommer troligen inte heller sakna varandra. Visst kommer vi hälsa om vi springer på varandra, men vi kommer inte träffas regelbundet.

Med ett av dessa par känns det annorlunda. Jag gillar dem verkligen, speciellt mamman, B, som jag träffat mest. Även min make gillar henne och de träffas ofta nu när de båda går hemma. I påskas var vi hembjudna till dem på middag, det var jättetrevligt och jag fick chansen att umgås lite mer med pappan. Jag hoppas att vi ska kunna fortsätta umgås även sen, när föräldraledigheten är över. Att vi ska kunna bli "riktiga vänner". Min svägerska säger att B och jag är lika och det kan jag nog hålla med om. Jag undrar om de ser på oss på samma sätt, eller om vi bara är "lattemamma-kompisar" för dem...