i sakta mak

Helgen gick i skönt tempo. Var mest hemma och bara var. Jag har förstått att det inte kommer bli så mycket egentid sen när barnet kommer, så jag/vi får passa på nu :)

Oron har lagt sig lite, jag har numera grundinställningen att det här kommer gå bra. I februari kommer det komma en liten bebis till oss.
Jag kan få det där fåniga leendet ibland när jag kommer att tänka på vad som finns inom mig. Så klart kommer även stunder av oro, men inte lika starka, och absolut inte lika ofta.

Så istället har jag övergått till att oroa mig över hur jag ska hålla tyst tills vi gjort UL och fått se att allt ser bra ut, hur jag ska undvika alkohol utan att folk blir misstänksamma, och när vi ska berätta för olika personer. Men de sakerna är mycket roligare att oroa sig för.
Jag oroar mig även för när jag ska berätta på nya jobbet. Kommer vara i vecka 13 när jag börjar där. Då kanske det redan syns? Men å andra sidan känner de inte mig så bra, så de kommer förhoppningsvis inte reagera på att jag har mage.

Jag laddar för att jobba hemma imorgon eftersom det troligen blir busstrejk. Med tanke på hur mycket jag gör när jag är på jobbet så ser det ut att bli en mycket behaglig dag hemma imorgon. Kolla mailen på morgonen, kanske ha ett telefonmöte och sen - ut i skogen!

oro

Oron har växt de senaste dagarna. Tänk om jag får ett till MA/MF. När kommer det komma, hur kommer jag reagera, hur ont kommer det göra. Tänk om jag än en gång måste leva med besvikelsen och sorgen över att mitt barn aldrig fick födas, att jag inte fick bli mamma.

Jag vågar inte glädja mig åt att jag faktiskt är gravid nu. Jag vill nog inte ens inse att jag är det.

Jag vill bara att tiden ska gå så att jag kan känna mig mer säker på att det kommer kunna gå vägen,
våga glädja mig åt att vara gravid,
våga planera för framtiden,
våga titta på babykläder,
våga berätta att jag är gravid.

att veta eller inte veta

När jag var gravid i våras så gjorde vi ju VUL i vecka 10. Då fick vi tråkiga besked, men jag tror att det ändå var bättre för mig att få reda på det på det sättet än att gå omkring och tro att allt är bra och så plötsligt börja blöda och få ont. Det måste vara en helt fruktansvärd chock.

Så när jag fick reda på att jag är gravid igen så tänkte jag boka tid för VUL. Men när ringde gyn visade det sig att de har stängt hela juli.
Då började jag fundera på om det kanske är smartare att inte göra något VUL, utan lita på att det kommer gå bra.

Förra gången var det ungefär nu fostret dog. Jag tittar oroligt efter färgade flytningar varje gång jag är på toa och känner mig ganska orolig för att det ska hända igen. Men samtidigt känns det inte som förra gången, jag har inte samma symptom och det lugnar mig lite. Visserligen är det inga monster-stora eller jobbiga saker den här gången heller, men det är i alla fall inte samma som sist.

Om jag ska göra VUL vet jag i alla fall att jag vill säkert vara så långt gången att man kan se hjälrtat, jag vill INTE behöva komma tillbaka en vecka senare för att de inte kunde se hjärtat första gången.

bingo!

Eller vad man ska säga.
Alla målen från veckan V är nu uppfyllda. Visserligen 4 dagar för sent, men vadårå, det är ju livsomvälvande saker vi snackar om här.

Folk på jobbet tog det på olika sätt. Högsta chefen sa att hon misstänkt det, och det gjorde även en annan (kvinnlig) kollega. Högsta chefen och jag hade ett bra samtal och hon sa även grattis till att jag hade gjort det som kändes rätt och följt min känsla.
Närmaste chefen hade inte misstänkt att jag var på väg och verkade mest bli sur, men sa i alla fall det obligatoriska "grattis" efter några minuters samtal. Han sa även "hoppas att du kommer trivas där" med en negativ ton som för mig skvallrade om att han tänker att jag antingen inte har trivts alls här eller att jag är så skum att ingen i den verkliga världen kommer gilla mig. Åh, han är så kass, det ska bli så skönt att slippa honom!
Mitt team tog det rätt bra och de verkar ärligt glada för min skull. Även om de också uttrycker en viss oro över att "alla" slutar, och så klart vem som ska bli deras nya ledare.

Min profetia från i våras har nu i stort sett slagit in. Av alla personer från min gamla projektledargrupp, totalt 6 personer, har nu 5 slutat och 1 person jobbar kvar men med helt andra uppgifter. Det här stället är verkligen inte bra för projektledare (eller andra personer som vill förändra saker)

Jag hör själv hur bitter jag låter. Det är så otroligt bra för mig att jag ska sluta, och jag känner att jag inte kan komma härifrån snabbt nog. Hoppas innerligt på att det blir buss-strejk nästa vecka så att jag inte kan ta mig till jobbet.

Åh, jag ska nog fira ikväll igen, denna gång med godis :)

Veckan V - uppdatering nr 2

Var i torsdags hos företaget K, det med alla testerna. Jag var där och förhandlade lön, men fick inte så mycket som jag ville. Valde att fundera över helgen.
Jag vill väldigt gärna jobba där, eftersom det verkar vara ett bra ställe. Jag fick en bra känsla av dem. Dessutom gillar jag att de gör så många tester, det känns bra att de verkligen är måna om att det ska bli rätt i rekryteringen.
Men, samtidigt vill jag ha mer lön än de erbjuder. Jag vet att jag kan få minst 5000 mer på något annat ställe.

Funderade över helgen och igår. Träffade mamma och pratade om det, och som vanligt faller saker på plats för mig när jag pratar med någon om dem.

Så igår var jag hos företaget K och skrev papper. Det känns jättebra och jag är nöjd.
Sambon och jag firade med (alkoholfritt) bubbel och god middag på kvällen.

Så nu är en sak till på min lista för veckan V avklarad. :)

Bara en sak kvar: meddela nuvarande jobbet att jag drar. Den karamellen tror jag att jag ska suga på tills imorgon.

En bild säger mer än tusen ord

...men tyvärr har jag inte bilden av testet här på jobbet.


uppdatering:
Här är bilden :-)

Veckan V - uppdatering

Förra veckan, Veckan V, är förbi.

Jag lyckades inte med alla tre sakerna jag hoppades skulle hända.

En av sakerna hände faktiskt.
Och det mesta lutar åt att jag kommer lyckas med en till den här veckan. Lite försenat, men ändå.

:)

När andras verklighet kommer nära

Läste i min favoritblogg och blev helt tagen. De väntar sitt andra barn och nu har UL visat på risker för kromosomavvikelser.
Vad hade jag gjort med ett sånt besked?
När vi var gravida bestämde vi att vi inte ville göra NUPP/CUB. Men nu är jag inte lika säker på hur jag skulle hantera det om det blev aktuellt igen.

Många saker att fundera över.

Och så lider jag med Yogamamman, tankarna svänger ständigt till henne idag.

åkallan

Jaha, det var tydligen så man skulle göra. Åkalla bloggen. Gnälla på bloggen så får man som man vill.

Nu har de nämligen ringt.

Det ser bra ut.
De har inte lyckats få tag på en av mina referenser, men om han bara sköter sig när de väl får tag i honom så verkar det som att jag får jobbet.

Så, ännu inget definitivt besked, men det är mycket enklare att vänta nu när jag vet att det ser bra ut.

nervös väntan

Företaget K, det med alla testerna, har inte hört av sig.

Vi har kommit överens om att vi ska ha allt klart innan midsommar, så de vet att det är bråttom. Jag trodde verkligen att de skulle ringa idag, men mobilen bara tiger.
Jag går som ett djur i bur och väntar och väntar och väntar.
Jag vill gärna ha jobbet hos dem, och jag vill så förtvivlat sluta på det här jobbet.

En kollega och jag jämförde jobbsökade med dejtande häromdagen. Man träffas och känner sig för lite och sen sitter man och väntar på telefonsamtalet som säger att man duger, att man är uppskattad och att de vill ha en.

ååååhhhhh! Jag blir tokig! ring nån gång då!!

Veckan med stort V

Jag hoppas och tror att det här är veckan med stort V. Vecka 25 år 2008, veckan då stora saker kommer att hända.

Det här hoppas jag kommer hända den här veckan:

Jag skriver på för ett nytt jobb.

Jag får ett pluss på gravtest.

Jag får gå in till min nuvarande chef och tala om att jag slutar.

testad till max

Ett av företagen jag flirtar med, K, lägger mycket stor vikt vid att den här rekryteringen blir bra. Jag har träffat tre olika personer från avdelningen, fått erbjudande om att träffa två till, och jag har fått titta in på ett avdelningsmöte och vinka till alla.

Dessutom har jag fått genomgå inte mindre än två rätt jobbiga tester.
Ett test som jag kallar "stress-test" vilket i stort gick ut på att jag hade två timmar på mig att skumma igenom en tjock amerikansk IT-bok och skriva en powerpoint-presentation om vad den innehöll och varför det var en bra idé för det fiktiva företaget.

Sen har jag också genomgått ett personlighetstest med ca 400 frågor. Jag ska träffa deras personlighets-test-människa i nästa vecka och få nån slags dom. En dom över vad för person jag egentligen är antar jag.

Det sötaste var att när jag satt med stress-testet (som egentligen mer handlade om hur man kan ta till sig information i en tidspressad situation, hur man lägger upp tiden och om man klarar av att ge ifrån sig något som inte är perfekt) så hade avdelningen sommaravslutning (det möte jag fick vinka till) och när det var en halvtimme kvar av min tid så kommer killen in med ett glas rödvin till mig!

Jag blev själv lite förvånad över att jag klarade testet så bra. Han gav mig mycket beröm och jag blev glad över det. Sen kunde jag inte låta bli att påpeka några saker som jag själv inte var så nöjd med. Fan, att jag aldrig kan bara njuta av beröm!

Det blev ännu mer tydligt för mig när jag gjorde personlighetstestet idag, att jag är för lite stolt över hur bra jag egentligen är.

skuld

Det är bråda dagar i min kalender nuförtiden. Knökfullt varenda dag. Intervjuer, intervjuer, träning, intervjuer igen och träffa vänner och familj.
Tur att jag inte gör många knop på jobbet. Om jag hade brytt mig om jobbet så hade det aldrig gått ihop. Jag hade inte kunnat gå tidigare varenda dag för att hinna i tid till något annat som är mycket viktigare än jobbet.

Ibland känner jag skuld över mitt beteende.

Men inte så ofta.

arg

Jag är så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag vill klösa ögonen ur alla jag ser och bara skrika rakt ut.
Och jag vet inte ens varför jag är arg.

Vi hade en jättebra helg, umgicks med varandra, vänner och släkt. Jag var glad i stort sett hela helgen.
Så igår kväll när vi skulle hem så missade vi bussen och jag blev sur. Och sen har jag varit arg sedan dess. Drack en massa kaffe och vin igår kväll och fick därför en urdålig sömn inatt. Det hjälper säkert också till att göra mitt humör ännu värre.

Jag vet inte vad jag är arg på, eller varför. Det är mycket frustrerande. Sitter nu på jobbet och kämpar för att inte få ett utbrott på en person i min grupp. Han är visserligen jäkligt jobbig, men han förtjänar inte ett utbrott.

Nånstans innom mig spirar ett litet hopp om att det är gravidhormoner som gör att jag är arg. Men, det passar inte riktigt med cykeln.
Vilket gör mig ännu argare.

barn

Det har varit barn på besök hemma hos oss idag.
Från barn och dårar får man höra sanningen sägs det ju. Fem-och-ett-halvtåringen ojade sig över allt katthår och undrade:
"brukar ni aldrig dammsuga?"

Det spelade liksom ingen roll hur mycket jag försökte förklara att vi visst dammsög, senast i förmiddags faktiskt, men om man har minst en norsk skogkatt och det är 30 grader varmt ute så kommer det att bli katthår överallt hur ofta man än städar.

Det var rätt intressant att ha barn här, det ger en känsla av hur det skulle kunna vara här i vårt hem om några år. Både roligt och läskigt att föreställa sig att det skulle vara våra småttingar som härjade omkring här i huset och i trädgården.

En sak vet jag i alla fall, det är kladdigt att ha barn. Soffan blir sig nog inte lik igen, det är handavtryck på alla fönster i barnhöjd samt på kyl och frys. Lite här och där på golvet finns kladdiga fläckar. Ändå tycker jag inte att de åt något som är klassiskt kladdig mat.

mer velande

Velandet har spridit sig, och täcker numera även in området Nytt Jobb.
Jag har tre företag på kroken.

Ett företag C som jag verkligen gillar och helst vill jobba på, men jag är lite osäker på om tjänsten är det jag egentligen vill ha. Där har jag träffat både rekryterare och den person jag i så fall ska ersätta, men chefen som skulle höra av sig till mig har inte gjort det än (vilket jag är lite sur över).

Ett annat företag som jag kan kalla E där tjänsten är rätt, men jag är lite osäker på den rena konsultrollen. Och på en så ytlig sak som lokalerna. Dit ska jag tillbaka i nästa vecka för att snacka avtal och träffa lite eventuella framtida kollegor.

Och ett sista, företag K, som jag ska tillbaka till på andra intervju i nästa vecka. Där är tjänsten som jag vill, men jag är lite osäker på företaget. Ska förhöra mig mer om det när jag kommer dit igen.

Alla tre ställena är mycket bättre än det jobb jag har nu, och jag skulle definitivt kunna joba på vilket som helst av dem.

Men jag är ju en människa som är mån om att välja rätt, och därför velar jag. Och just idag är jag inte så hysteriskt less på mitt nuvarande jobb att jag tar först till kvarn.
Eller vänta. Jag är kanske just så hysterisk idag...

Hur som helst så kommer jag inte fatta något beslut idag, utan jag får snällt vänta tills nästa vecka.


Den här veckan har jag lagt mycket tid på planering här på jobbet, rekryteringar och att lägga upp arbetet för hösten. Det är en rolig del av mitt arbete, men det känns väldigt underligt att sitta i de mötena och i hemlighet veta att jag inte kommer vara här då.

fram och tillbaka

De senaste dagarna har jag velat något otroligt när det gäller bebisverkstaden.

Ena stunden tänker jag att det är OK om jag inte blir gravid nu utan först om någon månad så att jag hinner komma in i det nya jobbet (som jag förhoppningsvis får snart).
Och bara några minuter senare så vill jag inget hellre än att vara gravid NU. Idag satt en tjej mitt emot mig på tåget, hon satt och läste i ett typiskt gravid-häfte-som-man-får-av-BM. Jag blev jätteupprörd och arg på henne för att hon är gravid och inte jag. Som att jag inte unnar henne det som inte jag fick. Helt sjukt, men ändå var det så jag kände. Som tur var gick det över ganska fort. Imorse kastade jag också lååånga blickar på de två mammorna och deras två-månaders-bebisar som jag mötte. Det känns alltså labilt fortfarande, men jag klarar i alla fall att hålla känslorna inom mig och ett någorlunda städat yttre.

Imorgon och i helgen får jag snusa på små bebisar. Jag hade sett fram emot det, men nu blev jag lite orolig för hur jag kommer reagera. Förhoppningsvis känns det lite lättare då och jag kan faktiskt njuta av att träffa de små.

jag blir så trött

Min närmaste chef är en usel chef på många sätt.

Här är det som upprör mig mest idag:
Jag som gruppledare måste ha genomfört utvecklingssamtal med mina medarbetare innan 15 juni, och innan jag startar med dem ska jag ha haft mitt eget samtal med den närmaste chefen. Det är självfallet chefen som ska kalla till detta utvecklingssamtal.

Tror ni att chefen har försökt boka något samtal med mig? Inte då. Nu är det bara två veckor kvar tills jag måste ha genomfört alla samtalen med mina medarbetare, och inte ett ord om mitt eget samtal har kommit från chefen.

De andra stackare som också har samma chef har valt två olika lösningar på problemet:
Vissa har valt att inte säga något och sen när tiden gått ut förklara att "eftersom min chef inte ville ha något samtal med mig så antog jag att det inte var viktigt, och har därför inte haft några samtal med mina medarbetare"
De andra har valt att trycka på chefen och begära samtal.

Jag har tidigare lutat åt den första lösningen, men nu fick jag plötsligt för mig att jag kanske skulle påminna om samtalet ändå... jag vet inte hur jag ska göra.

Det som upprör mig är att ledningen beslutar saker och sen har denna chef inget som helst intresse att genomföra dem. Det sänder otroligt starka signaler till oss andra att han skiter i vad ledningen (som han själv sitter i) bestämmer, att det är oviktigt och att det är OK att göra som man själv känner för.

Jag blir så trött.

väntan

Ständigt denna väntan...

På att det ska bli ägglossningstid.
På mensen (eller snarare icke-mensen).
På att företaget jag vill jobba på ska höra av sig och tala om ifall de vill ha mig eller inte.
På att arbetsdagen ska ta slut.
På att det ska bli helg (jippi, tredagarshelg!)