synergieffekt

Det där med att vissa människor tar ens energi och att andra ger dig energi, undrar om jag inte tror att det kan vara sant.
Vissa (de flesta) av mina vänner är verkliga energi-givare för mig. Så fort jag träffar dem så mår jag bättre, blir gladare, upprymd och liksom laddar batterierna.
Vissa andra vänner och bekanta är, inte tvärtom, men annorlunda. När jag går därifrån känner jag mig ibland trött och liksom tom.
Kan det vara så att jag stjäl energi från mina vänner som ger mig energi? Att de känner sig tömda när vi har träffats? Så vill jag absolut inte att det ska vara!
Det ultimata måste ju vara att i en vänrelation båda kunna ge den andra energi, så att båda kan hamna på plus-sidan efter ett möte. En synergieffekt.

piss-dag

Vissa dagar är bara usla från start :(

Den här dagen är inte bara en pissdag, den har också väder som matchar...

30-årskris och vuxenpoäng

Här gick jag runt i godan ro och trodde att jag inte påverkades något av att fylla 30.

Så fel jag hade.

För ett år sen siktade jag på en lägenhet i innerstan med caféer runt hörnet och gångavstånd till allt. Nu drömmer jag om trädgård, hallonbuskar och grillkvällar på altan.

Igår var vi på visning av ett radhus.
ETT RADHUS!!!
När vi kom dit fick jag plötslig ångest. Vad håller jag på med? Radhus? Jag vände mig till vår chaufför och sa "det här är ju jättemånga vuxenpoäng, att åka på radhusvisning". Hon svarade "Men C, du ÄR vuxen nu".
Gah! Panik!

Fast å andra sidan har jag alltid varit en tant, så det är kanske lika bra att vara vuxen också...

Men jag kommer INTE ha några j-a pelargoner! Där går gränsen även för mig! (kanske en tant-gräns att spränga efter 40-årsdagen? :)

Att övervinna sin rädsla

Något jag verkligen borde göra, men som jag inte vill göra, inte känner mig bekväm med, är rädd för.

Först ångest. Tankarna som ständigt far tillbaka till det där jag borde men inte vill göra, som tungan mot en trasig tand. Jag kan inte tänka som jag vill tankarna på det jag inte vill tänka på är ivägen och jag kan inte stoppa dem, men ändå vill jag inte ta steget och bara göra det.
Och så de andra tankarna när jag försöker få kontroll i min hjärna, tankarna om att "jag skiter i det", "jag gör det imorgon istället", "jag väntar så löser det sig säkert av sig självt".

Beslutet att faktiskt göra det växer fram. För att jag inte står ut längre med hur jag mår och hur orimligt mycket tid tankarna på det här tar av min egen, privata, tid.

Och sen gör jag det, pulsen dunkar, magen gör ont, jag är nervös och kan inte helt kontollera min röst.

Efteråt
så släpper bara all oro, nervisitet och ångest, och jag kan fungera normalt igen.
Och det är alltid rätt beslut att faktiskt övervinna mig själv och göra det där jag inte vill.

Varför måste det vara en så lång och smärtsam process varje gång? Förhoppningsvis lär jag mig med tiden och kommer kunna förkorta ner den.

Men nu ska jag bara njuta av känslan av lättnad och hur stolt jag är över mig själv för att jag mötte och övervann min rädsla!

semestern

visst ja, semestern

Det var en kort men härlig semester. Umgicks med släkt och vänner, firade några födelsedagsbarn, laddade batterierna i den vackra naturen, grillade, drack vin, gick på bio, slappade i soffan och bara njöt av att vara ledig.

ingen fara på taket

Tillbaka på jobbet.

Råttorna skötte sig fint. Det är nästan overkligt hur annorlunda det känns på jobbet nu jämfört med hur det var innan min semester. Då var det kaos och högt adrenalin, möten hela dagarna och stress. Nu är det easy-semesterlunk och allt går liksom i slowmotion. Det är både skönt och konstigt.

Här och där

Insåg just att det faktum att jag har semester från och med i eftermiddag innebär att jag inte kommer vara på jobbet.
Jo, egentligen har jag ju vetat hela tiden att jag ska åka bort och så, men nu inser jag att ALLA ANDRA kommer att vara på jobbet och att livet där går vidare FAST jag inte är på plats. När jag kommer tillbaka är det (förhoppningsvis) bara min plats som är orörd och bara mina filer som inte har blivit petade på.

Oj.

Undrar vad de hittar på för bus när katten är borta...

stämplad för evigt

Det är underligt, har man nån gång (i någorlunda vuxen ålder) haft en period då man gillade något väldigt mycket så blir man liksom aldig av med det. Flera år senare får man presenter på det temat eller när man är på stan och shoppar så får man kommentarer som "kolla den här grejen, den är ju perfekt för dig".

Och detta så klart TROTS att man sagt till alla att "jo, jag gillar ju inte hästar/bardot-rutigt/whatever längre" i flera års tid.