Jag har tar inte hand om min kropp. Det är långt över ett år sen jag gjorde det.
Jag tränar ingenting, jag äter dålig mat ute flera gånger i veckan, jag dricker mer kaffe, äter kakor och godis varje dag.
Det förvånade mig att jag under mammaledigheten fick så dålig kosthållning. Jag hade trott att jag skulle ha mer lust att äta bra när jag var hemma mer. Men istället blev det sämre mat än nånsin.
Jag vet hur bra jag mår när jag äter bra och rör på mig. Jag vet att jag inte ångrar mig en sekund när jag lever så. Men ändå så lever jag så här nu. Varför?
Troligen för att det ändå är OK så här. Visst mår jag bättre när jag tränar och äter bra, men jag mår ändå inte dåligt nu. Jag behöver något som pushar mig i rätt riktning.
Igår var jag ute och sprang i det härliga vädret. Det var skönt! Kanske kan det bli min nya träning? Kanske borde jag ändå skaka liv i den där gamla drömmen att springa Tjejmilen. Jag som aldrig sprungit längre än 5 km i hela mitt liv.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
tjoho, då är vi två. Mitt mål och min dröm är att springa en mil någon gång i sommar. Jag har inte gjort det sedan jag var tonåring.
Problemet som jag ser det är ju att "man" kommer undan med ett en försämrad livsstil, som du säger. Ja, egentligen är det ju precis vad du säger (märker nu att jag är aningens trött och virrig...). Jag märker först när jag blir sjuk och sen ska komma igen efteråt att det är svårare när jag misskött min träning. Jag har också märkt att vissa delar av mig liksom inte riktigt försvinner lika lätt som de gjorde tidigare. Om jag bara ansträngde mig lite, alltså. Vi blir äldre. Och äldre. Antar att det mönster man sätter för sig nu har en större chans att hålla än om man skjuter på att sätta ett mönster alls;)... Lycka till med löpningen! Kram!
Skicka en kommentar