C är sån där psykisk

Den senaste tiden har jag varit extra mottaglig för de där små meddelandena som jag är övertygad om att vi alla får lite nu och då. Att man känner på sig något, och så visar det sig senare att det är just så. Jag tror att alla får dem, men att vi ofta ignorerar dem.

Härom veckan fick jag en stark känsla av att jag nog borde ta med mig dator och böcker hem från jobbet. Men min resonerande hjärna övertygade mig om att jag skulle lämna dem på jobbet. Varför ska jag släpa hem dem, och så tillbaka igen imorgon bitti? Det fanns ju verkligen ingen anledning till det. Jag lyssnade på hjärnan och lämnade grejerna på jobbet. Morgonen efter vaknade jag till en sjuk make som ville att jag skulle vara hemma. Hade jag haft sakerna hemma hade jag kunnat jobba lite hemifrån.

En annan dag väntade jag på snabb-bussen in till stan och när den vanliga bussen kom kände jag på mig att min snabb-buss inte skulle komma och undrade om föraren av den vanliga bussen skulle säga att den var inställd. Mycket riktigt vinkade föraren till sig oss som stod kvar på busshållplatsen och talade om att snabb-bussen var trasig och inte skulle komma.

För mig är inte frågan OM vi får sånna här meddelanden, magkänslor eller vad man vill kalla dem, utan varför vi inte lyssnar på dem.