hus

Det är dagar som idag som jag verkligen uppskattar att vara husägare.

Jag har idag rensat ogräs, hängt tvätt i trädgården, suttit på altanen och ätit salladslunch, strollat till affären och handlat färskpotatis till middagen, stått vid syrenen och njutit av den underbara doften, kollat så att både smultronen och vinbären utvecklar sig som de ska. Och till sist suttit i en solstol och läst en tidning.

Den självklara avslutningen på dagen hade så klart varit ett glas rosévin och grillning på altanen, men då sambon måste jobba sent idag så får det nog bli imorgon istället.

Hade ett långt samtal med en kollega igår och har nu återigen insett att jag verkligen inte kan vara kvar på jobbet. Organisationen är för sjuk och trasig och jag kan inte med den kultur som finns där. Det finns ingen chans att jag skulle stanna. Så nu hoppas jag bara att något av de tre företagen som jag varit hos vill ha mig. Speciellt ett företag verkar helt fantastiskt och helst vill jag hamna där.

Jag vill sluta jobbet så snart som möjligt när jag fått det nya, men jag tror att det är smartare att vara kvar till sommarsemestern. Och när man räknar efter så är det inte så långt kvar tills dess :)

omstart

Jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilken liknelse som bäst passade för att beskriva helgens bortavaro från mitt vanliga liv. Jag valde mellan paus och omstart.

Det fick bli omstart.
Detta på grund av att jag känner mig helt annorlunda nu än innan jag åkte, jag känner mig ny och fräsch. Och faktiskt utvilad trots att vi hade ett hektiskt tempo hela helgen. Jag satt på bussen imorse och bara var. Inga tankar, ingen planering, inga funderingar på jobbet. Bara vara. Det var skönt!
Till och med jobbet känns OK idag, så det måste betyda att jag är på fantastiskt gott humör.

Jobbletandet går sakta, men onekligen framåt. Har två intervjuer senare i veckan och en andra-intervju nästa vecka. Har tidigare varit lite orolig över att jag inte har mer på gång, men idag känns det helt överlevbart att det inte går snabbare.

Unnade mig en fin-latte efter lunchen idag. Tänkte på Yogamamman som ska på UL idag. Hoppas verkligen att hon inte får samma besked som jag fick.

I eftermiddag ska jag ta en promenad med min kollega, hon som vet vad som hänt. Hon är lite av en mentor och coach för mig, och jag mår alltid så bra när vi har pratat. Hon är bra för mig. Sen ska jag till min frisör som är så härlig och alltid gör mig på bra humör. Efter det blir det förhoppningsvis en middag med en gammal och kär vän. Där är det jag som är coachen/terapeuten, men det ska jag nog klara av när jag tankat energi hela dagen.

kvitter

Saker som gör att det är underbart att vara mig idag:

Om exakt ett dygn sitter jag i ett flygplan och dricker champagne.

Idag lyser solen.

I eftermiddag ska jag skolka från jobbet och gå på promenad med min vän och hennes bedårande lilla bebis.

Jag har världens bästa sambo.

Jag har nyss fått sköööön massage på företagets bekostnad.

Hela helgen kommer jag spendera i min favoritstad.


Sen finns det så klart några grejer som gör att det inte är så kul att vara mig idag.

Fast, dem tar jag inte upp nu!

Hormoner

Fick mens igår kväll.
Det förklarar mitt beteende de senaste dagarna...

Det känns bra att den kom, för då har jag möjlighet att få lite koll på cykeln. Även om den säkert kommer vara lika oregelbunden som den brukar vara. Det känns också rätt OK idag att inte vara gravid, men jag anar att nästa gång mensen kommer så kommer det inte kännas alls lika bra.

Var på intervju igår. Fick direkt bra kontakt med VDn, men hade inte lika lätt att få grepp om gruppledaren. De är bara ca 10 personer som verkar väldigt sammansvetsade. Och äldre än jag. Och förhoppningsvis mognare. Det vore otroligt skönt att komma från den oprofessionella och pubertala stämningen som råder här. Får se senare i veckan om de gillar mig eller inte. Jag är inte helt säker på att jag gillar dem.

Har en till intervju snart för en tjänst som jag tror att jag är grovt underkvalificerad för, men rekryteraren verkar inte tro det. Det ska bli himla spännande att få veta mer om vad tjänsten innebär, och OM jag skulle få jobbet så får jag världens coolaste titel!

Ska snart träffa min PT igen, den enda som visste om att jag var gravid. Och då måste jag tala om att jag inte är det längre. Jag oroar mig lite för det, men jag tror att det kommer gå bra. Att tala om det gick mycket lättare än jag trodde, så jag hoppas att det här också ska gå lätt.

veligt

Jag känner verkligen att jag inte kan vara kvar på jobbet, det är det enda raka att dra. Jag har börjat söka jobb på allvar igen. Mailen som trillar in i min mailbox är fulla av folk som vill att jag ska komma på intervju. Det är en kick varje gång någon "vill ha mig".

Men. För det finns alltid ett men, planen att skaffa annat jobb går inte speciellt bra ihop med de parallella planerna att bli gravid igen. Jag vill inte hamna i sitsen att jag får ett jobb och sen under provanställningen måste gå till chefen och säga att jag är gravid. Det känns inte shysst mot arbetsgivaren.

Men det är inte shysst mot mig själv att vara kvar på mitt nuvarande jobb.
Valet att byta jobb blir därför självklart. Men ändå inte enkelt.

Jag tänkte häromdagen när jag var som mest peppad att hitta nytt jobb och stökade i kalendern för att få plats med alla intervjuer att det kanske inte gör så mycket om plusset tar tid på sig att komma till oss, nån månad eller så. Det tog ju nio månader sist innan det tog sig, så det kan väl ta tre månader den här gången?

Men så hoppade jag in på min favvo-blogg och fick ett gravtest med pluss framför ögonen, yogamamman är gravid! Det är ju helt underbart! Jag är så glad för hennes skull och hoppas så mycket det går att hennes lilla knytt ska stanna kvar.

Samtidigt insåg jag att jag inte alls vill att det ska gå några månader innan jag blir gravid. Jag vill vara det NU. Jag vill inte få nån mens, jag vill få ett pluss!

tidsmaskin

Imorse när jag intet ont anande var på väg till jobbet fick jag åka tidsmaksin.

Vid tunnelbanan stod ett stort gäng studenter. Det låg glädje och förväntan i luften och alla hade sina studentoveraller på sig. Overaller i alla regnbågens färger och fulla med tygmärken. Runt omkring dem låg den omisskännliga doften av studentoverall där man brukar kunna urskilja öl, donk, matflott och allsköns gammal smuts. Där fanns en bandare som spelade nån hjärndöd låt på repeat, kanske årets bygglåt från Quarnevalen?

Åh, alla dessa minnen som ploppade upp i min skalle när jag såg dem! Vad kul jag hade när jag var i deras kläder! Långa kvällar och nätter i studentpubben och de ömma fötterna efteråt. Ordna trerättersmiddagar för hundra personer. Sitta i ölrummet och ha silliz. Åka runt i landet och hälsa på alla andra tokiga studenter från alla städer och få vara med om deras traditioner. Smita ifrån en trist föreläsning och hitta en kompis i klubbrummet att snacka skit med eller till och med knäcka en öl med så där busigt mitt på dagen. Skjuta de som tjuvrökte i pubben med vattenpistol. Gå på bal varannan vecka. När man hade all tid i världen men aldrig några pengar.

När jag hämtat mig från floden av minnen tog min nyfikna och organiserande del av hjärnan över. Vad gjorde overallerna där (förhållandevis nyktra) klockan kvart över sju en fredagsmorgon? De var uppenbarligen på väg TILL något, inte FRÅN något. Quarnevalen har ju redan varit? Efter ett tag kom jag på det: så klart var de på väg till AG! tre galna dagar där hela Kneipbyn bokas och fylls till brädden av overaller. Håhå jaja, där har undertecknad också varit, vi bodde tre personer i världens sötaste vita hus. Det var mycket praktiskt då alla andra hus i Kneipbyn är röda och ser likadana ut. Vi hittade minsann alltid hem till rätt hus. Och en natt fick jag förklara för min vän att mönstren på tapeten inte alls sprang omkring på väggarna. Det var tider det :)

På sätt och vis avundas jag de små studenterna jag mötte imorse eftersom de just nu upplever mina härliga minnen i verkligheten. Men å andra sidan vill jag inte alls vara i deras kläder idag.
Jag är väldigt nöjd med det borderline-pensionärs-liv som jag lever idag och vill inte byta det mot något (förutom gravid- och småbarnslivet så klart).

ensam

Jaha, nu har jag också upplevt det som alla säger: Att man blir ensam och utanför gänget när man blir chef.

Idag gick mina kollegor på lunch utan att fråga om jag ville följa med.

:(

jobb

Tillbaka på jobbet efter en lång skön helg i utomlandet. Det är verkligen mycket roligare att vara ledig än att jobba... Nu har en till person här skaffat annat jobb. Denna gång inte en projektledare utan en programmerare. Snart är det bara jag kvar. Pratade med en kollega som jag har förtroende för om allt som hänt. Hon tycker att jag visst kan söka jobb, fast jag planerar att bli gravid så snart det bara går. Jag känner mig inte så laddad inför att söka jobb och sälja mig själv just nu, men jag kan ju i alla fall börja kolla lite annonser. Det kan inte skada.

Det här jobbet är inte bra för mig. Vissa dagar sitter jag bara av tiden, läser bloggar och slösurfar. Den senaste tiden har det visserligen varit skönt att inte ha några krav på sig från jobbet, men i längden trivs jag inte alls med att jobba så här. Jag behöver ha mycket att göra och ha krav på mig för att trivas. Nu är det bara nån slags såsig tillvaro med korta stunder av panik-hantering av problem. Det är inte tillräckligt utmanande för mig. Det blir en negativ spiral och jag har allvarliga funderingar på hur lite man kan prestera här innan någon reagerar. Min gissning är ca 30%.

helg

Idag är det "fredag" eftersom jag och älsklingen åker på långhelg imorgon bitti! Det ska bli skönt att få lite miljöombyte. På semestern är det lördag varje dag. Lördag = lördagsgodis :)

Har tänkt för mycket på att bli gravid igen de senaste dagarna. Det känns inte så bra att jag är helt övertygad att det kommer ta sig nu på en gång. Jag oroar mig för hur jag kommer reagera om det nu inte skulle bli som jag vill. Men å andra sidan oroar jag mig även över hur jag kommer reagera om jag blir gravid igen. Åh, vilken ångest innan första ULet (jo, jag kommer vilja göra ett), innan vecka 12, innan rutin-UL och innan alla andra checkpoints man ska passera innan bebisen är ute. Nä, jag kommer nog få svårt att slappna av och glädjas om jag skulle lyckas bli gravid igen.

Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara att bli "överraskad" av ett MF. Jag hade ju över en vecka på mig att sakta komma till insikten att den som bodde i min mage inte mådde bra. Vilken skräck tro att allt är bra och att sen plötsligt börja blöda! Jag kommer absolut vilja göra tidigt UL nästa gång. Säkert flera :) Och min gissning är att jag inte kommer tro på att jag är gravid förrän jag sett den lilla räkan och dess hjärta på ett UL. Och troligen inte då heller, kanske när jag kan börja känna sparkar?

tillbaka

Tog ett gravtest igår morse för att se om jag har hormoner kvar eller inte. Det kändes mycket underligt att ta ett test och hoppas på att det ska vara negativt.

Testet var negativt.

Dessutom har jag i stort sett slutat blöda.

Jag har funderat en hel del på om jag vill bli med barn så fort som möjligt eller om jag vill vänta ett tag. När man får ett missfall har man ju chansen att tänka om en gång till ifall man verkligen vill ha barn. Och jag har tagit den chansen.

Jag kom fram till att jag vill verkligen bli gravid igen så snart det bara går. Läkaren sa att man skulle vänta tills första mensen kommer. Jag vet inte om jag/vi kan hålla oss så länge, men vi ska nog vänta ett tag till i alla fall innan vi startar verkstaden igen.

På sätt och vis känns det spännande att börja leva efter cykeln igen, hopp och förtvivlan varenda månad.
Samtidigt så vill jag bara vara gravid igen, och vill inte vänta mer.
Nånstans tror jag att det kommer gå snabbt den här gången, det är bara en känsla jag har.

lördagsgodis

Jag har blivit fet.

Jag har aldrig varit tjock i hela mitt liv. Aldrig behövt tänka på vad jag äter och aldrig bantat. Alltid haft en mage som nästan går inåt (förutom när min IBS gör sig påmind och den sväller som en gasfylld ballong). Där det skulle ha varit en begynnande bebismage sitter nu istället en degbulle. Inga kläder sitter snyggt och jag gillar det inte alls. Och det sista jag vill just nu är att folk tror att jag är gravid.

Önskar att jag var en sån som går ner i vikt när jag mår dåligt, men det verkar ju vara tvärtom. Eller så beror det på USA-resan.

Hur blir man av med en fett-blobba på sin mage?
Jag gissar på bra mat, träning och strikt lördagsgodis.
Så:
Bra mat - check
Träning - check (dock inte så mycket de senaste veckorna)
Strikt lördagsgodis - Näää... Det ante mig, det blir godiset som måste bort. Mitt söta underbara godis. *snyft*

Så denna vecka har det varit big no-no för godis, bullar, kakor och glass. Jag har varit väldigt duktig och faktiskt inte ätit sånt alls.
Hurra för mig!

Imorgon ska vi på bröllop och då blir det alla onyttigheter jag kan tänka mig, kaffe, alkohol, tårta och fet mat. Förhoppningsvis lite choklad också. Mmmmm...

reaktion

Jag har funderat en hel del på min egen reaktion på missfallet.

Jag hade tänkt mig att man "ska" reagera med gråt, skrik och tårar. Det gjorde inte jag. Jag var länge orolig över att jag inte grät tillräckligt mycket, men jag tänker nu att jag måste få reagera på mitt eget sätt. Det finns ingen plan som man måste följa när man råkar ut för sånna här saker.

Mycket av bearbetandet av känslorna gjorde jag innan jag egentligen fick veta hur det låg till, runt omkring tiden för det första ULet.
Det verkar vara en vana för mig, för jag har gjort på samma sätt tidigare. När jag känner på mig att ett tråkigt besked är på väg så mår jag uselt ända tills beskedet kommer. Jag vältrar mig i tankar om hur hemskt det kommer bli när det väl händer, föreställer mig hur jag själv och andra kommer reagera, vad som kommer hända och så vidare. Men jag kan hela tiden lugna mig själv med att det faktiskt inte är säkert att det kommer hända. Det finns en chans att det tråkiga inte händer, och att allt blir bra. Och så där håller jag på i några dagar eller veckor. När beskedet sen väl kommer så är det liksom inte så mycket kvar att fundera över, jobbet är redan gjort.

Efter insikten om att det var MF kom till mig har jag tidvis haft:
ganska få och mycket korta gråtattacker, en allmän tomhetskänsla, ingen energi och ingen lust att göra något alls. Saker som tidigare kändes viktiga bryr jag mig inte längre om. Jag som alltid planerar framåt och tänker mycket på framtiden har nu upplevt en tid av att inte ens kunna tänka på morgondagen utan bara vara i nuet. Jag har gått som i ett töcken, eller som i en bubbla. Jag tar inte in så mycket intryck som jag brukar, jag är inte så uppmärksam som vanligt. Jag har också haft huvudvärk i stort sett hela tiden.

Jag tror också att hormonerna lever loppan i mig, för delar av "symptomen" upplever jag även när jag har PMS.

Men ibland är det nästan som vanligt, jag kan långa stunder bara njuta av livet. Det känns skönt. Jag kan också uppleva stunder av otroligt stor och berusande lycka, ofta på grund av små obetydliga saker, som att solen skiner eller att jag hittade en duschkräm med min älsklingsdoft.