Saker mitt barn säger

- Titta mamma! Det är hela vägen full med mulet! (en väldigt dimmig dag)

- Mamma, du är min tjej (kan antingen vara en kärleksförklaring eller en beskrivning av att vi hör ihop)

- Det var ju lite knasigt (säger hon för jämnan om saker som är just lite knasiga)

- Han heter Ville (alltid när man frågar henne vad någon som hon inte känner heter. Ville är hennes dagiskompis som hon är mycket förtjust i)

- Kan vi prata om tandläkaren/frisören? (när hon vill att man ska berätta om varför man besöker dessa personer och vad de gör)

- Inget (när jag frågar vad hon gjort på dagis)

- Ingenting (när jag frågar vad de ätit för mat på dagis)

Lillan två år och fem månader

Månadens favorit är utan tvekan Pippi Långstrump. Vi skaffade filmerna som är inspelade 1970 och även TVserien från året innan. Det är samma Pippi som jag och maken såg på när vi var små, det känns så härligt att kunna dela det med Lillan nu. Populärast är filmen "Pippi på rymmen" och TV-avsnittet "Pippi flyttar in i Villa Villekulla", speciellt när poliserna jagar Pippi på taket.
Teletubbies är helt ute, men filmen om Nicke Nyfiken gillar hon, speciellt introt.

Det är dock ett himla tjat om att se på Pippi hela tiden, och vi säger ofta nej, vilket ibland leder till utbrott och ibland accepterande från unga fröken.

När hennes lika TV-galna jämnåriga kusiner får se på TV så tröttnar de efter en kvart, men Lillan kan lätt sitta i en timme. Eller en och en halv.

Pott-träningen kommer ingen vart, så istället har vi fokuserat på att dra ner på nappen under dygnets vakna timmar. Det har gått över förväntan. Från att ha haft napp när hon åker vagn, buss, bil eller tåg har hon nu bara napp vissa dagar på väg hem från dagis. Om hon nån gång ber om nappen vid de andra tillfällena så säger vi bara att vi inte har nån napp med oss, och hon accepterar det.

Lillan pratar bättre och bättre, långa komplicerade meningar, och man kan ha lite mer diskussioner med henne nu, vilket är jätteroligt.

Återkomsten till dagis gick utan problem, Lillan trivs där. Tråkiga nyheter kom dock i form av att hennes stora kärlek Ville har slutat på dagis, det har även ett lite äldre tvillingpar som hon gillar gjort. Hon har nog inte greppat än att Ville slutat, och det kan mycket väl bli hennes första sorg.
Annars är den viktigaste personen på dagis bästisen Julia. De hänger alltid ihop, vilket kanske inte är så underligt eftersom de känt varandra sedan de var bara några veckor gamla. De verkar hänga ihop så till den milda grad att jag börjar oroa mig över om de stänger ute de andra barnen. Lillan har dock inga problem att leka med andra barn när Julia inte är där.

Den mest ihärdiga trotsen verkar tillfälligt ha lagts på hyllan, men visar sig ändå regelbundet.

Livstecken och endorfiner

Jag har inte skrivit på länge.
Jag har inte velat sitta vid den där datorn när jag varit ledig.

Nu är vi tillbaka i vardagen med dagis, tunnelbanor, bussar, e-post och jobb.

Kanske kommer lusten att skriva blogg tillbaka nu, kanske inte. Man får se.

I måndags tränade jag för första gången på flera månader, det var så roligt och jobbigt. Träningsvärken äter mig nu, men känslan när endorfinerna rusade i kroppen efteråt var helt underbar. Träningsvärken är egentligen inte så dum den heller.