Lillan är världens underbaraste, men inte ens jag kunde tycka att hon var fin i håret. Nästan kal på huvudet och en smärtsamt ful hockey-frilla. Långt fjunigt bebishår ner i nacken. Jag gjorde slag i saken och klippte henne när hon satt i badkaret och var upptagen med att hälla vatten i och ur kannor och glas.
Jag är ingen mästerfrisör och det märks, men nu är i alla fall hockeyfrillan borta. Istället har Lillan en ganska juste page. Fortfarande mycket sparsamt med hår uppe på huvudet, men det tänker man inte lika mycket på nu när resten är klippt.
Lillan var som ett plåster på mig i helgen och på mornarna då jag lämnar henne på dagis klamrar hon sig fast med darrande underläpp och rinnande tårar. Tyst gråt som är värre för mig än den högljudda. När maken hämtar börjar hon gråta när hon ser honom och tystnar så fort han tar henne i famnen.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
Plåsterkänslan kan man få från L också. Tämligen enerverande... En fas?
Och fy, för de där lämningarna där man verkligen kan känna sorgsenheten hos sitt barn - där det liksom inte är en show. Usch, hoppas det vänder snart, snart! Kram!
Ja, hoppas verkligen att det är en fas.
Inte så underligt egentligen att hon reagerar nu när hon insett vad det är som händer varje morgon på dagis. Att hon faktiskt blir lämnad.
kram!
Skicka en kommentar