Det där samvetet

Läser lite bloggar på lunchen och hittar det här inlägget i en blogg jag gillar:
http://www.folkbladet.nu/?p=180562

Oj, vad det knep till i mitt samvete. Borde kanske ändå jag/maken/vi gå ner i arbetstid?
Lillan går hem sist i sin grupp på dagis, till och med fröken går hem innan Lillan och hon får vara med andra fröknar som hon inte känner lika bra.
Och så direkt kommer de praktiska tankarna, maken har nytt jobb med fasta tider och måste byta jobb om han ska kunna gå ner i tid. Han har redan förhandlat ner sin lunchrast för att kunna sluta en halvtimme tidigare, och det finns inte utrymme för mer.
Om jag går ner i tid måste jag både lämna och hämta på dagis. Maken börjar så tidigt att han inte kan lämna på dagis. Ska jag både lämna och hämta så blir det knappt någon tid kvar till att jobba om man räknar in restiden. Och även om jag säkert skulle trivas med att jobba 50% så skulle det inte funka för vår ekonomi.
Tankarna går runt runt runt. Och samvetet gnisslar och gnager.