Lillans dagisliv har blivit mer stabilt. Jag kan inte tro annat än att hon trivs.
Hon gråter (oftast) inte längre när jag lämnar henne.
Hon verkar ha det kul på dagis, hon och kompisen J hade busat vid lunchbordet häromdagen med en egen lek som bara de två förstod och kunde skratta åt.
När vi pratar om dagis och de personer hon brukar träffa där skiner hon upp och på väg till dagis ropar hon "dagis" med glad röst.
Det hjälper förstås att vi är nöjda med vårt val av dagis och känner oss trygga med personalen och lokalerna.
Samtidigt måste jag vara lyhörd för hur hon är varje dag, idag när hennes vanliga fröken inte var där tog det lång tid innan hon ens ville gå in från korridoren till deras rum och ännu längre tid innan jag kände att det var OK att jag gick. Andra dagar släpper hon mig snabbt.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
Vad skönt att det börjar bli gladare reaktioner! Jag tror ju iofs att det i allmänhet löser sig ganska bra väl på plats utan föräldrarnas närvaro, men för oss arma människor som lämnar gråtande barn är det enormt skönt med motsatsen. Kram!
Ja, det är mycket mycket skönt.
Jag får försöka komma ihåg att hon gråter för att det är ett avsked, inte för att hon ogillar att vara på dagis.
kram!
Skicka en kommentar