Vi hade redan innan Lillan kom gissat att skogisen inte skulle ta hennes ankomst så bra. Vi hade därför pratat med vår vän redan i förväg och de var beredda att ta emot vår kisse om det inte skulle funka när vi kom hem. Nu var det faktiskt inte så att hon brydde sig om Lillan över huvud taget. Problemet var att vi, hennes människor, inte brydde sig om henne som vi brukar. Anledningen till det spekulerade vår skogis nog inte i.
Så nu bor vår skogis hos vår vän och vännens sexåring. Och hon stortrivs. Det är så skönt att veta att hon har det bra och att hennes nya familj också gillar henne. Varken vi eller de har lovat något utan det är en prövo-period på obestämd tid och så får vi se sen.
Vår andra katt, abessiniern, bor kvar här hemma. Hon kräver inte lika mycket uppmärksamhet och lider därför inte av att vi har mindre tid att ge henne. Fick jag önska fritt så hade vi kunnat ordna med en liknande lösning för henne så att jag fick bo i ett djurfritt hem den här perioden av mitt liv. Men nu har vi inga fler vänner som vill vara hotell åt vår katt, och dessutom vill maken gärna ha kvar henne.
Men jag drömmer ändå om ett katt-fritt (och så småningom katthårs-fritt) hem där man kan ha dörrar öppna och lämna Lillans saker framme hur mycket vi ville utan att någon leker med dem eller lägger sig att sova i dem när vi inte är i närheten.
Någon som vill låna en mycket söt, men rätt korkad abessinier som är rädd för barn?
Passar på att lägga ut en bild också, nu när jag lärt mig hur man gör.
2 kommentarer:
Haha! Visst kan man stundom längta efter ett katthårsfritt hem och inte minst efter att slippa det ständiga schasandet från babysitters, filtar, sängar, skötbord och annat som ska markeras som revir... Jag har också lite dåligt samvete över att vi inte hinner med våra katter som vi borde, men tröstar mig med att det inte dröjer länge alls förrän både R och L kommer jubla över det faktum att DE har husdjur som de kan berätta om på dagis eller i skolan eller som de kan klä ut eller bädda ner... Om katterna står ut med behandlingen vill säga, vilket de flesta faktiskt gör när de fattar att det just är barn som behandlar dem. Då kan det kanske vara värt den här lite småtrista tiden?
Stor kram!
Vi gjorde också så när vi fick barn, lämnade bort vår katt. Det funkade liksom inte. Och nu har jag ett kattfritt hem och njuter faktiskt av det, efter snart 16 år som djurägare. Men jag kan höra mig för bland mina djurvänner för att se om det finns någon som kan ta hand om er katt, om du vill. Kram till dig
Skicka en kommentar