Igår eftermiddag gick jag som på nålar och oroade mig för att Lillan skulle börja skrika som hon gör vissa kvällar. Jag försökte verkligen lugna ner mig och inte sprida min oro till henne. Hon låg hos sin pappa, så jag tror att det fungerade ganska bra.
När hon började gnälla så tyckte vi att hon verkade hungrig. Det slutade med att hon åt en gång i timmen mellan fyra och åtta på kvällen. Vid en av matningarna fick hon också några skedar Lemolac som BVC-sköterskan tipsat om ska vara bra vid magknip. Mellan matningarna slumrade hon vid bröstet, men försökte man flytta henne till babysittern eller pappas famn så vaknade hon direkt och var orolig och gnällig. Nappen var det inte tal om. Jag fick med andra ord en väldigt stillasittande kväll...
Men hon skrek inte (så mycket).
Och första natt-passet sov hon över fyra timmar.
Jag gissar att hon ville tanka mat inför natten och att hon ville vara hos sin mamma.
Det tar tid att lära känna sitt barn.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
1 kommentar:
Ja, det tar verkligen tid och även efter snart 2 år med R häpnar jag varje gång jag inser att jag inte är "ett" med honom och att det inte (alltid) går att lista ut hur han ska göra. Skönt att ni slapp skrikandet igår. Man behöver få en andningspaus från det stressande för att inte gå bort sig i negativa tankar.
Härligt att det blev ett gott sovpass nattetid också!
Kram!
Skicka en kommentar