Varför pratar alla (nåja, många i alla fall) om sig själva i tredje person när de pratar med sina barn?
Jag är i efterhand förvånad över att det gick så snabbt och helt naturligt att börja prata om mig själv som "mamma" när jag pratar med Lillan. Redan på BB började jag, och sen har jag fortsatt utan att ens tänka på varför. Pronomenet "jag" är helt utplånat och jag pratar bara om mig själv i tredje person när jag pratar med Lillan. 'Mamma är här' 'Oj, nu fick mamma kräks på tröjan'.
Även Lillans far har genomgått samma förvandling och är numera "pappa".
Jag har även observerat ett beteende hos mig själv som jag innan jag fick barn hade hoppats att jag inte skulle hamna i. Det händer att jag använder Lillan för att kommunicera med maken: 'Ska pappa byta blöja på dig nu?' istället för att vända mig till honom och säga 'kan du byta den här blöjan?'
Skärpning!
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
Hahaha! Ja, visst hamnar man i det där... "Borde inte Pappa se att här behövs det städas, L!" och så vidare... Riktigt läskigt på ett "passive aggressive" sätt. Nu försöker jag arbeta bort Mamma som namn och har introducerat mitt riktiga namn till R, men det är så dags nu... MEN om jag drar mig rätt till minnes, så kändes det alltid lite konstigt med de kompisar som kallade sina föräldrar vid deras riktiga namn. Som att det fanns en slags distans av något slag. Det är i vilket fall som helst underligt det där att man kan falla in i beteenden som man alltid tyckt illa om...
Kram!
Jag tycker också att det är underligt när barnen kallar sina föräldrar vid namn. Jag har en vän vars barn gör det och jag reagerar alltid när jag hör det.
Kram!
Skicka en kommentar