Förlossningen

Jo, visst var det på gång. Värkarna växlade under dagen mellan att vara lite kraftfullare, men med längre mellanrum och svagare med ca 3 minuter mellan. Jag klockade värkarna, kollade på film och pratade i telefon med både mamma och vännen S, jag ville inte ge varken dem eller mig för höga förhoppningar, men jag ville ändå att de skulle veta att förvärkarna hade startat.

Vid 16-tiden ringde jag hem maken, då var värkarna mer intensiva, men helt uthärdliga, och ca tre minuter emellan.
Jag andades mig igenom värkarna medan maken var ett härligt stöd, masserade mig i ryggen mellan värkarna, försökte få mig att äta, packade ihop saker, fixade och uppmuntrade mig.
Vid 19 ringde vi och bad att få komma in, jag var orolig hur snabbt det skulle bli värre och ville inte behöva åka taxi med så mycket värre värkar än jag hade då. Vi fick komma in och var kvar ytterligare ungefär en timme hemma.

Vi kom till BB och fick CTG, vid 22-tiden kollade de hur öppen jag var: 7 cm. Vattnet hade inte gått och de ville sätta en skalpelektrod på lillan. Jag skulle bara kissa innan de tog vattnet. På toaletten gick vattnet av sig själv.

Värkarbetet gick jättebra även på BB, maken och BM var bra och det märktes att BM hade läst mitt brev innan. Jag provade olika ställningar och andades, andades, andades. Jag var lugn och kände mig trygg.

Efter ett tag ändrade värkarna karaktär, det kändes som att hela magen vände ut och in på sig. Dessa värkar var svårare att bara andas igenom för hela kroppen var involverad i värken. Men det gjorde fortfarande inte ont. Lillan var inte framme än så jag fick inte krysta ordentligt. Det här var den jobbigaste delen av förlossningen eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle göra.

Sen fick jag börja krysta. Då avtog värkarna, de kom sällan och bara varannan värk var det någon kraft i. Jag fick värkstimulerande dropp och under några värkar tryckte en BM på magen. På slutet höll en BM en ihoprullad handduk som jag fick dra emot mig för att få mer kraft.

De kom ihåg att fråga mig om jag ville känna på huvudet när det var en bit ute. Det ville jag. Det var en häftig känsla! Efter ett litet tag frågade de om jag ville känna hur långt huvudet hade kommit nu, det ville jag inte. Jag kände att det nog var en lång bit kvar, minns att jag tänkte "20 minuter till". Efter bara någon värk till så kändes det annorlunda och ungefär samtidigt som jag insåg vad som hänt sa de "nu är huvudet ute! Nästa värk kommer hon" "fasen heller att jag väntar på en värk" tänkte jag och så var hon ute.

Vilken grej! Jag har fött mitt barn! Vad min kropp kan! Jag är så bra!

Sen började väntan på moderkakan. Den ville inte lossna och jag fick något dropp för att hjälpa till. De förklarade att om den inte lossnar måste jag ner till operation och få spinalbedövning. Det var inte kul att stå inför att ha fött sitt barn utan bedövning och sen behöva ta den ändå för att få ut moderkakan. Så jag testade det andra alternativet, testa lustgas och så får läkaren rycka ut den. Lustgas var vidrigt, hela rummet snurrade och alla röster snurrade också och lät som att de tagit helium. Men det lyckades och jag slapp operation.

Lillan föddes kvart i fyra på morgonen, nästan ett dygn efter den första värken.