Vändningsförsöket

Imorse ringde vi till SöS som vi blivit tillsagda för att kolla om det fanns någon plats på förlossningen att göra vändningsförsöket. Det fanns det och vi fick komma in. Jag var förväntansfull och inte nervös alls.

Väl på plats fick jag ligga med CTG ganska länge, kanske 45 minuter. Det var spännande att se att jag hade sammandragningar, för jag brukar inte känna av dem. Efter ett tag insåg jag att jag nog har haft ganska mycket sammandragningar rätt länge, men tolkat många av dem som bök från bebisen. När jag halvlåg i förlossningssängen så kändes sammandragningarna mer, speciellt i övre delen av magen.

När CTG-avläsningen var klar så kom läkaren och klämde på magen och gjorde ultraljud för att kolla bebisens läge. Sen fick jag en infart i armen (de hittade ingen bra åder på handen) för att de skulle kunna ge mig bricanyl. Av bricanylen fick jag jättemycket hjärtklappning och det var otäckt. Läkaren lyfte sedan upp bebisens rumpa och förde sedan runt henne i en framåtkullerbytta. Det gjorde inte direkt ont, men det var obehagligt och spände och stretade i magen, speciellt när bebisen låg i tvärläge och det kändes som hon skulle fastna där, men så släppte det och bebisen åkte rätt. Jag djupandades och maken var nära och stöttade.

Efteråt fick jag ligga med CTG i en timme. Då hade jag fortfarande en del hjärtklappning kvar och fick skakningar i benen, men det försvann ganska snabbt. Efter timmen kom läkaren tillbaka och kände på magen och kollade igen med UL att bebis låg kvar med huvudet nedåt, och det gjorde hon. Efter det fick jag äntligen äta och efter det var jag nästan som folk igen.

Det var jättebra för mig/oss att klämma på atmosfären på förlossningen, träffa den trevliga personalen, veta hur ett förlossningsrum ser ut, testa CTG-maskinen och få en del insikter om hur jag vill och inte vill ha det under förlossningen.

Så nu är det klackarna i taket för lillan där inne i magen :)