utmaning

Skolkade från jobbet idag på eftermiddagen och gick och drog på stan ett tag.

Vågade mig in på bebis-avdelningen, gick och klämde på kläderna ett bra tag och försökte komma på hur det kändes. Först var det helt overkligt att gå där och faktiskt titta på saker till min egen bebis, inte någon annans. Det kändes som att jag bara låtsades vara gravid, att det inte var på riktigt.
Sen hittade jag de pytte-pytte-små kläderna i storlek 44 och då slog det mig att det faktiskt bor någon i min mage som kommer ha kläder på sig om ett antal månader. Magiskt!

Det var ett stort steg för mig att våga gå in dit. Ett steg mot att acceptera att jag faktiskt är gravid och att det kommer gå bra den här gången.

Så klart kom även tankarna att jag utmanar ödet och att nu kommer missfallet bara för att jag tittat på bebiskläder. Men de tankarna var inte alls lika starka eller framträdande som jag väntat mig.

För att så att säga lägga grädde på moset så köpte jag en yoga-för-gravida-bok. Den absolut första gravid-saken jag nånsin har köpt! Det kändes bra.

På väg hem satt det en ljuvligt söt unge i en vagn och åt smörgåsrån. Jag kunde inte annat än le när jag tänkte på att snart, snart har jag också mitt barn hos mig.
Det verkar som att det börjar sjunka in...