dagen D

Var på sjukhuset för skrapning idag, älsklingen följde med som moraliskt stöd. Det är ju inte mycket han kan göra rent fysiskt, men det är så otroligt skönt att han är med.
Sköterskorna kände igen mig och det gjorde läkaren också, det kändes lite skumt att känna igen sig i lokalerna, men samtidigt skönt och tryggt att jag visste var jag skulle vara.

Läkaren sa att "hoppsan, det har visst blivit strul med din operationstid, så det finns ingen tid för dig. Men det löser vi". Sen pratade vi lite om att narkossköterskorna kanske skulle tas ut i strejk idag, om det händer blir det så klart ingen operation oavsett om jag har en tid eller inte. Ingen operation utan narkossköterska, tack!

Läkaren är trygg och bra. På UL:et ser vi en svag svag skugga och hon säger "nejmen titta, allt är ju borta! Vad skönt för dig, då slipper du operationen"

Lycka! min kropp kunde ta hand om detta själv, jag slipper sövas, jag slipper skrapas.
Vi får gå hem direkt och jag velar lite om jag borde gå till jobbet eller inte, men jag bestämmer mig för att vara hemma. Det här verkar vara en bra dag att försöka släppa fram alla känslor som jag misstänker kanske finns där inne i mig.

Sambon och jag handlar mys-frukost och åker hem och bara är. När han senare åker iväg för att jobba kvälls-skiftet sticker jag ut i skogen och springer (!) i mina nya löpartights (fult som fan, men himla skönt) och min nya löpartröja. Båda från USA så klart.

Det är underbart i skogen, och solen strålar från en klarblå himmel och livet känns
aldeles, aldeles underbart.