Träffade en av mina äldsta vänner i veckan. Vi träffades när vi började skolan och vi blev snabbt bästisar. Vi visste det inte då, men vi skulle följas åt under hela skoltiden.
Tillsammans har vi lekt med dockor, smugit på hennes äldre syskon, startat hemliga klubbar, badat, haft otaliga hemlisar, pratat om killar och kärlek, sminkat varandra, åkt på semester tillsammans, talat miljoner timmar i telefon. Jag har blivit omplåstrad och tröstad av hennes mamma, jag har träffat hennes mormor och farmor, jag vet vad hennes kusiner heter och än i dag pratar jag alltid med hennes föräldrar eller syskon om jag träffar dem på stan. Jag har alltid varit välkommen i hennes hus och hon i mitt. Hon är en av de personer jag har litat mest på under min uppväxt.
När vi blev lite äldre var vi inte längre bästisar, men vi var alltid kompisar. Hon har alltid funnits i mitt liv även när vi inte ses så ofta.
Efter vår träff i veckan kändes det tomt. Vi hade pratat i flera timmar, men inte om viktiga saker. Vi talade om hennes bröllop, om våra jobb, om mitt hus, om lön och nya tjänster. Men inte om några personliga saker. Jag funderade på när vi sist hade pratat om djupa personliga saker. Jag tror att det var efter att hon hade ett väldigt jobbigt uppbrott från sin sambo för några år sedan. Jag är inte säker på att hon verkligen öppnade sig för mig ens då. Vi pratade en massa då, men jag kände ändå inte att jag verkligen fick se henne, den sanna personen som jag kände som barn.
Jag inser nu något jag borde ha insett för länge sedan:
jag har förlorat en vän
Visst, vi kommer säkert aldrig att försvinna helt från varandra, våra mammor träffas fortfarande och jag tror inte att vi nånsin officiellt skulle säga upp kontakten. Men jag befarar att våra samtal kommer bli mer och mer tomma för att till slut inte handla om mer än tygval för gardiner och semesterplaner.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
3 kommentarer:
ja, eller så hittar ni tillbaka till varandra. Så var det för mig och min vän H.
Vi har lekt sen barnsben och alltid umgåtts, men det var många, många år som våra träffar och samtal handlade om ganska ytliga saker.
Sen fich hon barn. Och jag levde singelliv. Ännu färre samtal och ännu mer ytliga saker. Jag borde verkligen ha funnits där för henne, men jag insåg inte det stora i att få barn, då.
Sen fick jag Signe. Och med ens ändrades allt. Successivt. Och nu yogar och mediterar hon och våra samtal har hamnat på en helt ny nivå. En djupare nivå.
Jag tror att vi går igenom perioder i livet då vi behöver våra vänner mer eller mindre.
Vad tror du?
Kanske är det så att olika vänner behöver man olika mycket under olika perioder i livet. Och att vissa vänner kanske man plötsligt inte behöver alls.
Min farhåga i detta fall är nog att vi aldrig kommer hitta tillbaka till varandra.
Eller ännu läskigare: har vi nånsin haft en nära kontakt, har vi alltid varit ytliga?
Oj, jag glömde ju det viktigaste!
Stort tack för kommentarerna, yogamman! :)
Det är så kul att få kommentarer och så säger du ju så kloka saker också, så då är det extra roligt.
Skicka en kommentar