pyjamas-fighten

Lillan har redan visat att hon gillar vissa kläder mer än andra. Speciellt strumpor är väldigt viktigt att det blir RÄTT strumpor. Försöker man sätta på henne fel strumpor tar det hus i helvete. Det finns två par strumpor som nästan alltid är OK. Och så några med bilar eller flygplan på som funkar ibland. Vissa dagar lurar jag henne genom att ta på henne strumpbyxor på sig -voilá! problemet löst!
Även skor har Lillan starka åsikter om och har åkt till dagis i de mest opraktiska fotbeklädnader (och goretex-skorna har smusslats med och placerats på dagishyllan, självklart är det sen aldrig några problem att ta på sig de praktiska skorna under dagen på dagis).

Nu har klädesåsikterna även invaderat Lillans nattklädsel. Jag köpte en blå pyjamas med bilar på och den är numera den enda pyjamas Lillan kan tänka sig att ha på sig. Någon gång måste man ju tvätta, så igår gick jag på jakt efter en ny pyjamas. Jag hittade en med en stor traktor på magen och byxorna fulla av anda maskiner: grävskopor, lastbilar och traktorer.
Den fick godkänt!

Än så länge får jag i övrigt sätta på henne vilka kläder jag vill, men det är klart bäst med kläder som har roliga saker på sig, helst bilar, men även stjärnor eller blommor är OK. Jag bävar för den dagen hon inser att man även kan bråka om byxor/tröjor och hur vår morgonrutin kommer att dra ut på både tiden och tålamodet.

Andas ut

Mamma opererades igår.
Det var tydligen en stor tumör så hela bröstet åkte. De goda nyheterna är att de inte hittade något i "portvaktskörtlarna" vilket betyder att cancern inte har spritt sig. Besked om vidare behandling kommer om några veckor när de analyserat klart.

Jag andas ut och passar på att skolka från jobbet idag. Planerar att ta en promenad i skogen och handla mat och vin till ikväll då väninnan F kommer på middag. Om mamma inte blir utskriven idag så åker jag kanske och hälsar på henne på sjukhuset.

Det har varit en tuff vecka för mig. Stundtals har jag fungerat helt som normalt och ibland har jag varit som i en dimma, okoncentrerad och saker har känts totalt oviktiga.
Idag mår jag bättre, men tror ändå att en extra dags ledighet är bra.

gräddfil

Mamma fick en återbudstid och fick komma till läkaren tidigare än väntat. Hon fick då en operationstid i början av november.
Snabba ryck tänkte jag lättat. Så började misstankarna komma att det gick lite för fort, att det kanske är så allvarligt att hon får gå före i kön. Men mest av allt var jag bara lättad över att ha fått någon slags besked och att jag nu har en plan att förhålla mig till.

Sen blev det ytterligare gräddfil för lilla mamma då det plötsligt uppenbarade sig en ledig operationstid redan på torsdag.

Jag har slutat gråta om kvällarna. Sedan beskedet om den snara operationen kom har jag varit väldigt disträ och lite som i en dimma.


Min mormor som umgås med sin dotter mest via telefon hade ändå känt på sig att något var på gång och ringde min mamma för att ta reda på vad det var. Innan mamma hade berättat sa mormor "du har hittat något i bröstet va? jag drömde det inatt". Intressant med dessa "känningar" att något är fel med en närstående.
På samma sätt kände jag en morgon för några år sedan att jag måste ringa min väninna, väninnan svarade gråtande och berättade att hennes sambo dött knall och fall under natten.

Ett spretigt inlägg från en spretig C.

upp och ner i veckan

Tiden rusar. Livet rusar.
Jag hinner inte riktigt med, trots att jag inte gör mycket mer än jobbar och skyndar hem för att hinna träffa Lillan innan hon somnar.

På nya uppdraget känns det bra. Det är roligt att jobba med mina två gamla kollegor igen och teamet verkar förvånansvärt socialt och trevligt för att bestå av ett gäng data-nördar.

På hemmafronten är det mer ostadigt. Min mamma hittade häromveckan en stor knöl i bröstet och efter några undersökningar är nu frågan inte längre om det är något utan hur allvarligt det är. Jag reagerade med att gråta tills det sved i ögonen och huden under ögonen var narig. Sen var jag fullt funktionell på jobbet dagen efter. Och så grät jag igen på kvällen. Tanken att min lilla mamma skulle kunna dö har inte slagit mig tidigare. I alla fall inte så påtagligt som det plötsligt är nu. Tänk om hon inte lever till jul? Tänk om Lillan ska få växa upp utan sin mormor, tänk om JAG måste leva utan min mamma. Tankarna på att i mammas släkt blir man antingen 100 år eller så dör man tidigt av cancer. Och de andra tankarna på att makens far och min mor får cancer samtidigt och hur olika jag och maken reagerar på det.
Nu är det lite mer stabilt känsloläge och vi väntar på besked som förhoppningsvis kommer i nästa vecka.

svart är det nya svarta

Jag tycker att det är mörkt nog om vintern och har därför länge vägrat svarta höst- och vinterjackor.
Nu har jag inom loppet av sex dagar handlat två svarta jackor: en för höstväder och en för riktigt kalla dagar. Jag känner mig inte helt nöjd över att ha släppt så fullständigt på min princip. Men jag är sjukt nöjd över mina två jackor och lovar mig själv att bara använda färgglada halsdukar, mössor och vantar hela säsongen.
Och många reflexer.

Hej höst

Äntligen höst!
Solen strålar och löven är vackra. Luften är frisk, hög och klar. I morse var det möss- och vantpremiär för mig.
Jag har bytt till mitt höst-te (kanel-rooibos) och köpte en snygg, varm och gosig vinterjacka i helgen.

Vad gäller Lillans höstkänslor verkar de lite mer splittrade. I morse fick jag på henne den förhatliga vinterjackan genom att samtidigt låta henne ta på sig gummistövlarna själv. Vantar däremot är stört omöjligt att få på lilla fröken.

Lillan ett år och sju månader

Orden börjar komma nu, till min stora förtjusning. På dagis talar hon noga om för mig vems föräldrar det är vi möter på gården "Joel mamma", "Alma pappa".
Annars är det enstaka ord, men många ord är det.
"Buu-sch" (buss), "mera", "bilar", "lälling" (välling), "nänga" (stänga), "unga" (gunga), "borta", "mellamå" (mellanmål, men ibland vindruvor), "kopa" (grävskopa), "möjk" (mörkt), "vaaam" (varm) är några nya.

Hon har lärt sig att känna igen några bokstäver, vi har sagt tex att M är "M som i mamma" eller "mammas bokstav", så nu pekar hon på M och säger mamma.

Rutiner är viktiga för henne, nappen ska läggas på plats efter sömnen, täcket hängas över sänggaveln. På väg hem från dagis ska hon ha äpple. Alla tröjor/jackor med knappar eller dragkedja fram måste stängas, och det gäller både henne och övriga familjemedlemmar. Nåde den som vill ha sin jacka öppen.

Viljan visar sig mer och mer. En period vägrade hon att sitta i barnstolen utan måste sitta på en vanlig stol vid bordet. Så plötsligt en dag gick barnstolen bra igen, just nu är det lite varierat vilken stol hon vill sitta på. Vissa kläder (som den nya vinterjackan) vill hon inte ha på sig och jag får se till att hålla efter hennes skohylla så att där inte finns skor som jag inte vill att hon ska ha på sig. Bort med sommarskor och sandaler alltså. Hon gör tappra försök att klä på sig ytterkläder och skor själv, både hemma och på dagis.

Lillan har nu upptäckt TVn. Hon klättrar upp i soffan, pekar och säger uppfordrande "titta". Men, hon brukar tröttna efter en kvart och börja leka istället. Hon pratar mycket om det som händer på filmen (teletubbies). Annars leker hon gärna med bollar och med plastservisen och bestick. Hennes Bobby-car är också mycket populär. Att rita tycker hon också är kul. Och att stå på en stol framför stereon, lyssna på barnmusik, plocka med några mynt i en skål och pilla lite på volymknappen nu och då.
Hon gillar också att sitta vid datorn och titta på foton. Det är både roligt att se sig själv, men även familjemedlemmar och kompisar.

Mat är fortfarande gott och roligt. Hon har börjat äta hela tomater, håller den i handen och biter som ett äpple. Även äpplen kan ätas på detta sätt. Men inte i vagnen på väg hem från dagis, då ska det vara småbitar en en burk. Banan hatar hon fortfarande hemma, men på dagis går det tydligen utmärkt att äta banan. Hon äter oftast samma mat som vi, men om vi inte hinner laga mat i tid får hon egen mat och vi äter efter att hon somnat. Tomat är nog den godaste maten och fröken på dagis häpnade när Lillan svepte i sig hela skålen med tomater som skulle räcka till alla barnen. Vi var inte lika förvånade.

Sömnen är inte några problem med, hon somnar vid sju på kvällen och jag väcker henne ungefär kvart i sju på morgonen. På dagis sover hon runt 1,5 timmar på dagen, men när hon sover middag hemma i sin säng kan det bli över tre timmar.

Hon har accepterat den nya vagnen som är en paraply-sulky. Den gamla vagnen står kvar på dagis som sov-vagn. Men ibland vill hon inte åka vagn och visar det med all önskvärd tydlighet.

Att bli lämnad på dagis funkar bra och Lillan brukar inte längre vara ledsen då. Däremot kan hon ofta börja gråta när hon ser pappa komma för att hämta henne och slutar inte förrän hon är i hans famn.