Tiden rusar. Livet rusar.Jag hinner inte riktigt med, trots att jag inte gör mycket mer än jobbar och skyndar hem för att hinna träffa Lillan innan hon somnar.
På nya uppdraget känns det bra. Det är roligt att jobba med mina två gamla kollegor igen och teamet verkar förvånansvärt socialt och trevligt för att bestå av ett gäng data-nördar.
På hemmafronten är det mer ostadigt. Min mamma hittade häromveckan en stor knöl i bröstet och efter några undersökningar är nu frågan inte längre om det är något utan hur allvarligt det är. Jag reagerade med att gråta tills det sved i ögonen och huden under ögonen var narig. Sen var jag fullt funktionell på jobbet dagen efter. Och så grät jag igen på kvällen. Tanken att min lilla mamma skulle kunna dö har inte slagit mig tidigare. I alla fall inte så påtagligt som det plötsligt är nu. Tänk om hon inte lever till jul? Tänk om Lillan ska få växa upp utan sin mormor, tänk om JAG måste leva utan min mamma. Tankarna på att i mammas släkt blir man antingen 100 år eller så dör man tidigt av cancer. Och de andra tankarna på att makens far och min mor får cancer samtidigt och hur olika jag och maken reagerar på det.
Nu är det lite mer stabilt känsloläge och vi väntar på besked som förhoppningsvis kommer i nästa vecka.
2 kommentarer:
Usch, det är verkligen jobbigt att vänta på besked; ofta jobbigare än själva beskedet i sig för då får man ju hantera det på något sätt. Jag håller alla tummar för att det är goda besked ni väntar. Stor kram och många tankar!
Tack för hållna tummar!
Ja, väntan är värre än beskedet.
kram kram!
Skicka en kommentar