uuuuääÄÄÄÄÄÄ!

Det har startat nu. Trotsen.
Eller om det är testandet av gränser. Eller kanske bara lite vanlig hederlig psyka-mamma-dagen. Eller glädje över att ha hittat sin egen volym.

Lillan har idag roat sig med att vråla missnöjt. Jättehögt. Nästan hela dagen känns det som. På bussar, på tunnelbanor, på fik, på stan, på lunchen.
Jag har reagerat med att hysja på henne (helt verkningslöst), att säga till henne att hon inte ska skrika (också verkningslöst), avleda hennes uppmärksamhet (funkade inte heller) och med att ge henne mat (funkade bra) och att ge henne napp (funkade också bra).
När vi var hemma testade jag även att inte bry mig om skriken alls, det verkar också funka bra. Men det pallar jag inte med ute bland folk. Att bara låtsas som ingenting när hon vrålar och stör alla andra. Troligen är det precis så man ska göra.
Fan, ska jag bli en sån där mamma som ger med sig när ungen skriker vid godiset på ICA?

oengagerat

När jag äntligen har lite tid vid datorn för första gången på flera dagar så har jag inget att skriva om :/

Lillan tio månader

Förra månadens förflyttningstema håller i sig.
Lillan vill gärna gå hela tiden. Håller man henne i båda händerna springer hon, håller man henne i ena handen är hon lite mer försiktig och går i mer maklig takt. Gå längs med saker eller med gåvagnen går snabbare och snabbare. Det är modet som sviker henne, hon skulle kunna gå lika snabbt med mindre stöd, men hon vågar inte. Egentligen skulle hon nog nästan kunna gå själv nu, ibland när hon inte tänker på det står hon själv i någon sekund och tar något steg. Men det är långt tills modet hinner ifatt kroppen. Hon ställer sig upp mot saker och sätter sig på rumpan när hon vill ner igen.

Ett annat utmärkande drag hos Lillan är att hon är matglad. Hon äter sin mat med god aptit och börjar tjuta missnöjt när den är slut. Hon skulle troligen kunna äta hur mycket som helst. När vi äter måste hon få smaka. På julbordet satt hon som ett ljus i över en timme och var så nöjd med att äta julmat vi stack åt henne.

Tre tänder är på väg och vi hoppas att det är därför hon varit snorig i flera veckor. Vissa dagar har hon ont och vi ger henne alvedon, men för det mesta klarar hon sig utan. Hon har ständigt fingrar eller något annat i munnen och drägglar vattenfall. Detta stör givetvis nattsömnen och det är numera mycket ovanligt att hon sover en hel natt i sin egen säng (även om hon fortfarande alltid somnar där). Hon sover från sju-halvåtta till sex-åtta. Ofta får vi ta in henne till oss vid tio-elva, ibland lite senare. Väl i vår säng kommer hon till ro på en gång och somnar kvickt. Troligen spelar även 9-månaders-klängigheten in när det gäller nätterna i vår säng.
Sömnen på dagen är minst sagt olika från dag till dag, vissa dagar blir det ett pass, andra två. Passen är också väldigt olika långa från dag till dag. Från en kvart till två timmar.

Hon är rätt mammig nuförtiden. Att vara med andra går jättebra, men ser hon mig så vill hon vara hos mig. Är det bara hon och jag hemma däremot så är jag inte så himla kul, då är det mycket roligare att utforska saker, gå omkring eller riva ut böcker ur hyllorna.

När det gäller leksaker har hon inga direkta favoriter, hon leker med allt hon får tag på. Helst saker mamma och pappa inte vill att hon ska leka med så klart. En sak som hon kom på själv var att hon kan stoppa in fingret i ett litet hål på ett visp-handtag och när hon sen drar ut fingret låter det "plopp". Vansinnigt roligt tyckte Lillan som kiknade av skratt. Ljud verkar överhuvudtaget kul nu, när pappa spelar på hennes läpp skrattar hon också. Klappa händerna har hon gjort någon enstaka gång.
Hon härmas när andan faller på och om något annat barn leker med något så vill hon självklart ha det. Med mig går det däremot bra att leka "ge-och-få" och turas om.

Större barn är väldigt intressanta för Lillan, hon tittar storögt på dem och låter dem göra nästan vad som helst med henne innan hon börjar protestera. Barn i hennes egen ålder är inte lika spännande, de är mest konkurrenter om leksakerna. Men jag märker att när hon träffat andra barn i samma ålder så gör hon ofta framsteg efteråt, tex en ny lek eller att krypa eller ställa sig upp själv.

olika

Idag var jag och Lillan i centrum. Där finns en "lekpöl" där jag brukar släppa lös Lillan för att hon ska få krypa omkring lite och få träffa andra barn nu när öppna förskolan har jullov. Lekpölen är ca 2 gånger tre meter och har en rink av kuddar. På golvet i den är det något slags spel där en projektor i taket visar bilder på golvet som man ska stampa på. Det brukar vara både små och stora barn i pölen.

Det är kul att se hur de andra barnen behandlar dessa små när de är där samtidigt. Och hur föräldrarna beter sig. Många förmanar sina barn att ta det försiktigt med bebisarna. Andra verkar strunta blankt i att deras sjuåringar hoppar och landar en decimeter från en liten.
Och barnen är lika olika: vissa är på de små hela tiden, ska klappa, pilla och krama dem. Andra verkar inte se dem.
Idag hörde jag många hot från föräldrar till lite större barn: "om du inte gör X så får du inte följa med ikväll", "om du inte slutar med X lämnar jag tillbaka bilen till leksaksaffären".
Jag har svårt att tänka mig att jag kommer låta likadant om några år, men det kommer säkert bli så. Fast jag inte vill.

Ofrid

Om jag kände frid för ett par veckor sedan så har det mest varit ofrid på sista tiden.

Jag har återigen blivit ytterst känslig för koffein och har haft många sömnlösa timmar på grund av detta sabla kaffe som jag ändå inte kan låta bli att hälla i mig.

Lillan har varenda natt de senaste veckorna vaknat efter bara någon timme och måste sova i vår säng resten av natten. Hon ligger helst på tvären i sängen och sparkas. Hon tar upp ca 70 cm av vår 160 cm breda säng när hon ligger så. Har man tur får maken och jag alltså 45 cm var att sova på. Har man otur delas våra 90 centimetrar lite mer orättvist...

Som om inte det vore nog så snarkar den käre maken. Det har han visserligen alltid gjort, men det är extra svårt att tolerera då man själv är hög på koffein, hjärtat slår så det dundrar i öronen och man har små söta fötter uppkörda i ansiktet.

Storfamilj?

Efter jul- och nyårshelgerna lider jag nu av svår lappsjuka.
Då träffade vi folk hela dagarna (och ibland även nätterna) och nu är det bara jag och Lillan. Kontrasten är stor och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag känner ett vansinnigt behov av att träffa folk hela tiden.

Då slog tanken mig, man skulle kanske starta storfamilj? Våra syskon bodde ju över här på nyår, de kunde väl bo här jämt? Barnen skulle alltid ha någon att leka med, föräldrarna kunde enkelt passa varandras ungar så att man kunde få lite egentid och partid. Och så skulle jag alltid ha någon att umgås med. Kanske var det inte så tokigt med generationsboende som de hade förr i världen?

Eller så skulle vi gå varandra på nerverna och våra fina relationer skulle gå sönder. Kanske är denna lappsjuka ett tecken på att jag börjar bli färdig med att vara mammaledig och faktiskt saknar arbetslivet?

10 år senare

I detta fantastiska vinterväder är lätt att dra sig till minnes det förra decennie-skiftet som jag firade med 20talet studiekamrater i fjällen. 30 minusgrader, inget rinnande vatten i huset, alkohol av alla de slag och fest-fest-fest i dagarna tre. Vi tvättade oss i snön på gården och knackade hål på isen på bäcken för att få vatten. Ändå lyckades vi producera en lyxig middag och alla var smoking-klädda.

Detta nyåret firade vi här hemma med våra syskon och deras familjer. Vi var 6 vuxna och tre barn (som alla är födda -09). Barnen skötte sig så pass bra att vi andra fick många timmar vuxentid. Vi spelade spel och snackade. Visst fanns det alkohol av många slag även detta nyår och maten var fantastisk. Alla sov kvar och på nyårsdagen var det uppstigning vid halv-åttatiden. Efter en lång frukost hängde vi (ganska trötta) hela dagen och inte förrän vid halv sextiden på kvällen åkte de sista gästerna hem.

Två väldigt olika och väldigt trevliga nyår.
De speglar rätt bra hur mitt liv har förändrats under detta decennium. Då var jag en nyförälskad partajande student som bodde i en andrahandslägenhet. Nu är jag en mammaledig, gift villaägare. Dock är föremålet för min kärlek detsamma: maken.