Fullkomlig frid i hjärta och sinne får jag när jag sitter med mitt (äntligen) sovande barn i famnen och klockan är halv fyra på morgonen.
Hela världen sover utom jag. I skenet från adventsstjärnan sitter jag och bara lyssnar på tystnaden. Och på mitt älskade barns andetag.
Jag vet inte ens om jag tänker något. Möjligen att detta är själva livets essens.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
Mmm, låter verkligen fridfullt även om vaknätter lätt kan ge sömnpanik... Kram till dig!
Jo, det är faktiskt rätt OK med vaknätter för mig, för de är så pass sällsynta. Sömnstress har jag inte så mycket, däremot stress för att jag slutat amma och ibland är amma det enda sättet att få henne att somna om. Men det har funkat hittills i alla fall!
kram till dig!
Skicka en kommentar