Lillan pratar fortfarande om "svarta pippin" flera gånger varje dag.
Jag var på middag med en vän som inte trivs på sitt jobb, det är så pass gnissligt att företaget skickat henne till en coach. Vännen mår dåligt och töms på energi av detta, men har fått nytt hopp via coachen, jättekul att se. Och det ska bli spännande att se hur detta slutar.
Maken fick en efterlängtad kväll på stan och jag fick hämta på dagis och uppleva "hell-hour" med Lillan.
Vi var hemma hos Lillans farfar med fru och åt plättar. Liksom min mamma lever de med cancer i familjen, men de mår mycket sämre än mamma och hennes sambo gör. Kanske för att behandlingen av farfars prostatacancer blivit så långdragen? Kanske för att de är andra personligheter. Lillans mest bestående minne av besöket var klockan i köket som enligt Lillan var ganska läskig eftersom den sa "pling-plonk" i tid och otid.
Jobbet har tagit mycket av min tid och det har varit väldigt roligt. Jag trivs, både med människorna och med arbetsuppgifterna.
Nästa vecka hoppas jag kunna ha lite mer fokus på min familj och vara lite mindre uppfylld av jobbet.
Är det förresten fler barn som tycker att det rätta sättet att äta köttbullar är att ta bara en tugga på varje bulle?
4 kommentarer:
Det såg minsann intressant ut; testar hon måhända smaken på dem och ser om de är likadana?
Jag tänkte skriva något om fågeln och om upplevelsen av döden. Jag inbillar mig att de egentligen är för små för att riktigt förstå, men när närkampen kommer blir det ju annat läge. Som L i somras och nu precis med våra katter. Det var ju visserligen inte så våldsamt och abrupt, men tydligt att de plötsligt inte fanns längre. Och det väcker frågor förstås.
Hopas att ni har en skön helg! Kram
Hon pratar fortfarande om fåglar. På väg till dagis hör och ser vi fåglar, och då blir hon så glad. men samtidigt måste hon varje gång påminna mig om att fågeln gjorde illa sig i vårt fönster.
Hur har ni hanterat förlusten av katterna med era små?
haha, det där känner jag igen. Siri gör likadant, äter liksom lite på varje sak. Och ibland vill hon ha en ny macka eller ny kaka när hon tagit en bit. Minns att Signe var likadan i den åldern.
Vi har faktiskt pratat om himlen och att man har det bra där (och jag säger ju att de är hos Gud) när man är för sjuk eller för gammal för att kunna leva här på jorden. Inte helt lätt att förstå, förstås. R har frågat en del om när katterna ska komma tillbaka, vilket jag ju då fått förklara att de inte kan när de väl kommit till himlen. Och plötsligt blir ju himlen inte helt positivt längre och inte heller Gud. Aj då...
Som sagt, det gäller att fokusera på att "det andra stället" är det bästa för dem när de mådde som de gjorde.
Skicka en kommentar