nostalgi

I veckan gick jag och Lillan till dagis i nära 20 minusgrader. Allt var rimrfostigt och vackert. För att ytterligare bidra till det vackra fick vi njuta av en fantastisk soluppgång i starkt orange, rött och lila. Magiskt.

Soluppgången fick mig att minnas en soluppgång jag såg för drygt 15 år sedan.
Det var försommar och jag gick på gymnasiet. Jag hade suttit hemma hos en klasskompis tillsammans med en annan kompis en hel kväll och tittat på film. Vi gjorde ofta det tillsammans vi tre: Bakade kladdkaka och tittade på film på övervåningen i deras stora, gamla och eftersatta villa i Saltsjöbaden. Filmerna var ofta gamla favoriter vi redan sett många gånger och vi pratade mycket under tiden. Vännen som bodde i den stora villan hade det ganska tungt. Hon hade svårt duktig-flicka-komplex och var dessutom övertygad om att så fort något bra hände henne så måste sedan något dåligt hända för att väga upp det goda i någon slags kosmisk balans. En olycklig flicka som jag och min vän tyckte mycket om och försökte få att tycka om sig själv.

Kvällen blev till natt och vi sov över. Det vill säga, vi satt uppe hela natten, pratade och såg på film. När det började ljusna tog vi saltsjöbanan en bit längre ut och såg solen gå upp över havet. Det var en vacker och fridfull soluppgång och jag minns att jag tänkte att den verkade lugna min oroliga vän.

Vännen och jag höll ihop några år efter studenten, men tappade sedan kontakten. Hon började plugga till ett "fint och respektabelt" yrke på annan ort. På en resa hittade hon plötsligt den stora kärleken. Hon började ta sabbatsterminer för att åka och vara med kärleken på andra sidan Atlanten. Till slut flyttade hon till honom och vad jag vet är hon kvar där.