En mentalt lugnare vecka med tanke på jobbet, men jag kände fortfarande att jag inte riktigt hinner med mitt liv. Sambon sköter hela hemmet kändes det som, visserligen skönt, men nånstans känns det som att jag missar vardagen. Bestämde mig för att jobba mer hemifrån/från kontoret för att slippa de långa pendel-timmarna varje dag.
Kände mig tung, stor, otymplig och trött i kroppen. Funderade kort på att det är 14 veckor kvar och jag kommer bli mycket större innan barnet ska komma ut, tur att jag ska vara hemma i februari...
Även andra saker sade mig att magen blivit större. Hade svårt att få plats i magen med all mat jag ville äta. Plötsligt när jag äter säger det bara stopp och det är proppfullt. När jag sitter med min vanliga hösäckshållning i soffan så känns det obehagligt uppe vid revbenen och jag måste sträcka på mig. Att underkläderna plötsligt sitter åt, och att jag inte längre har någon navel ens på morgonen eller när magen är tom...
Barnet och magen hindrade mig från att stressa och att gå för snabbt. Antingen genom att barnet krumbuktade så mycket att jag måste stanna, eller genom sammandragningar. Skönt på sätt och vis att kroppen/bebisen markerar vad den orkar, men samtidigt en skum känsla att inte vara herre över sin egen kropp.
Det blev inte så mycket tänkt på förlossning den här veckan, men vilket år som helst ska jag börja läsa boken "att föda" som legat vid min säng i flera månader. Funderade också på om vi skulle gå på profylaxkurs, mest för att sambon ska få bli lite mer delaktig. Både vattengympan och yogan går jag ju själv på. Och så känns förlossningen fortfarande så otroligt overklig att jag tror det vore bra med ännu mer förberedelse för mig.
Träffade mitt "nätverk" av gamla kollegor, varav två av dem tidigare fungerat som mina mentorer. Det var kul att träffa dem igen och intressant att att vi fortfarande kan ägna så många timmar åt att prata om vårt fd jobb (som vi alla lämnade i våras). Uppenbarligen är det inte färdigbearbetat än. Det blev också en hel del barn-prat eftersom två av oss är gravida och tre andra redan har barn.
Kände mig tung, stor, otymplig och trött i kroppen. Funderade kort på att det är 14 veckor kvar och jag kommer bli mycket större innan barnet ska komma ut, tur att jag ska vara hemma i februari...
Även andra saker sade mig att magen blivit större. Hade svårt att få plats i magen med all mat jag ville äta. Plötsligt när jag äter säger det bara stopp och det är proppfullt. När jag sitter med min vanliga hösäckshållning i soffan så känns det obehagligt uppe vid revbenen och jag måste sträcka på mig. Att underkläderna plötsligt sitter åt, och att jag inte längre har någon navel ens på morgonen eller när magen är tom...
Barnet och magen hindrade mig från att stressa och att gå för snabbt. Antingen genom att barnet krumbuktade så mycket att jag måste stanna, eller genom sammandragningar. Skönt på sätt och vis att kroppen/bebisen markerar vad den orkar, men samtidigt en skum känsla att inte vara herre över sin egen kropp.
Det blev inte så mycket tänkt på förlossning den här veckan, men vilket år som helst ska jag börja läsa boken "att föda" som legat vid min säng i flera månader. Funderade också på om vi skulle gå på profylaxkurs, mest för att sambon ska få bli lite mer delaktig. Både vattengympan och yogan går jag ju själv på. Och så känns förlossningen fortfarande så otroligt overklig att jag tror det vore bra med ännu mer förberedelse för mig.
Träffade mitt "nätverk" av gamla kollegor, varav två av dem tidigare fungerat som mina mentorer. Det var kul att träffa dem igen och intressant att att vi fortfarande kan ägna så många timmar åt att prata om vårt fd jobb (som vi alla lämnade i våras). Uppenbarligen är det inte färdigbearbetat än. Det blev också en hel del barn-prat eftersom två av oss är gravida och tre andra redan har barn.
2 kommentarer:
En snabb kommentar (blir nog utförligare om ett tag) - jag tycker absolut att profylaxkursen var både värd sitt pris och sin tid. Vi gick på Annas profylax (Profylaxgruppen) och både jag och min man kände oss betydligt mer redo efter den än innan. Sen övade vi andningsteknik fram tills det var dags och jag klarade mig långt på bara andning. Jag tror absolut att man på något sätt säkert kan hitta tekniken själv, inte minst om man i sin träning i övrigt andas medvetet, men det blir något speciellt att så fokusera på det som ska hända. Min man tyckte också, just som du anade, att det gjorde honom mer delaktig. Han fick vara andningscoach resten av graviditeten och klocka "värkar" och sådant.
Känner i övrigt igen mycket du skriver om. Har inte heller någon plats i magen för mat just nu och känner mig allt större och tyngre för varje dag. Sammandragningarna är också ett faktum att räkna med. Jobbigt med tanke på att det är tre månader kvar...
Kram!
Kul att ni gillade profylax-kursen! Ska höra vad sambon tycker.
Sammandragningarna (eller bebisens reaktion) är verkligen ett bra sätt att stoppa mig när jag stressar för mycket. Men samtidigt borde jag nog stoppa en hel del tidigare än de kommer. Ska jobba på det...
kram!
Skicka en kommentar