Det är nog som många har sagt. Min hjärna håller på att ställa om sig från karriärs-C till mamma-C.
Jag bryr mig inte om jobbet på samma sätt som tidigare. När saker går fel på jobbet tar jag inte på mig det, känner inte speciellt mycket ansvar. Kanske är jag en kass medarbetare för att jag reagerar på det här sättet, men inte ens det bryr jag mig om. Troligen presterar jag inte så lite som jag tror, så jag vet inte om de på jobbet märker någon skillnad.
Istället fokuserar jag på bebisen och min egen kropp. Har funderat lite på om jag skulle gå ner i arbetstid, men istället kommer jag jobba mer hemifrån så jag slipper de långa pendelavstånden.
Det här är väl symptomatiskt:
Här sitter jag på ett tåg som far genom ett uppvaknande Sverige. Jag är på väg till en heldags-workshop som jag igår fick reda på att jag måste leda. Istället för att förbereda mig hela resan har jag gett det en timme och sitter nu och surfar privata saker istället.
Hade detta hänt för ett par veckor sedan hade jag varit totalt hispig och ägnat på tok för mycket tid åt att förbereda mig.
Nu känns det inte så viktigt.
Självklart påverkar det också att jag nu känner mig mer hemma i projektet jag jobbar i än jag gjorde för ett par veckor sedan. Det gör att jag känner mig mer säker på mig själv och vågar lita på att jag klarar av saker.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
3 kommentarer:
Och med den inställningen/insikten kommer workshopen att gå alldeles galant. Då har du rätt energi och det kan bara inte gå fel.
Lycka till!
Heja heja mamma-c! :-) Visst är det häftigt att kroppen/sinnet fungerar så att man helt automagiskt ställer om sig och förbereder sig för sitt liv som mamma. Man blir lugnare och lite "vadderad" så att man inte hetsar upp sig som tidigare, för stress är ju inte vad bebisen vill ha. Ha nu en rolig workshop, det kommer gå superbra! KRAM
Yogamamma:
Jo, det gick bra.
Och det var en bra uppladdning på tåget att inte tänka på jobbet. När jag pluggade sa jag alltid att det bästa att göra dagen innan en tenta var att inte plugga. Att bara vara, låta allt sjunka in, vila, äta och tänka på något annat. Och se till att få mycket sömn natten innan så att man har skallen med sig. Tänk vad klok jag var när jag var ung!
Lite samma känsla är det nu, att inte stressa, utan slappna av och våga lita på sin egen förmåga och styrka.
Sara:
Jo, det är verkligen en avveckling av karriärs-C som jag står mitt uppe i. Barnet har nu också börjat säga ifrån när jag stressar. Det är bra. Det går liksom inte att stressa vidare när hela magen protesterar.
Skicka en kommentar