att leva

Ibland kan jag verkligen njuta, men ofta är det så mycket som surrar i hjärnan att jag inte kommer ihåg att stanna upp och förundras över hur fantastiskt livet är. Små triviala vardagssaker tar upp plats från själva livet. Saker som att planera sin kväll med matinköp, tillagning, packa väska till nästa dag, hinna till TV-program, ringa samtal och så vidare tränger undan nu-känslan, och jag blir som en robot och bara gör saker.

Visserligen kan jag känna mig tillfreds över saker jag uträttar, saker som stryks från todo-listor. Men det är inte att leva. När jag kommer på mig själv och stannar upp för att verkligen uppleva stunden så är det som att öppna ett fönster i ett instängt rum; ljuvligt.