En bra och dålig dag

Idag fanns det stunder av flow, lycka och glädje.
Men det fanns också stunder av frustration, nära-till-tårarna och uppgivenhet.

Lämningen på dagis imorse var en av de sämsta hittills och det slutade med att jag tryckte en storgråtande Lillan i famnen på en fröken, kallt sade "hejdå", vände på klacken och gick därifrån. Det känns helt fruktansvärt att lämna henne så, även om jag vet att hon slutar vara ledsen efter bara en halv minut. Jag har även testat att vara kvar och se om det blir bättre, men det blir det aldrig. Det spelar ingen roll hur länge jag är kvar, det blir ändå gråt och förtvivlan när jag väl går. Det verkar funka bättre att som med ett plåster bara bita ihop och dra. Att vara bestämd och tala om för henne att jag ska gå.
Men, roligt är det inte.
Extra hemskt är det dagar som idag då hennes ordinarie fröken inte är där när jag lämnar.

Speciellt en fröken inbillar jag mig att Lillan har lite svårt med. Lillan kan glad i hågen springa in på dagis, men när hon ser denna fröken så tvärnitar hon, stelnar till och vänder sig till mig och börjar gråta och vill bli upplyft.
Fröken i fråga bedyrar att det alltid går så bra så fort jag gått och resten av dagen (och det gör det säkert). Jag har börjat fundera på om det är min oro när jag ser att jag måste lämna till den där fröken som smittat av sig på Lillan, men jag vet inte. Jag hoppas bara att detta är en fas som går över snart.
Och att Lillans nya fröken som började denna vecka kommer att bli en fröken hon gillar.

Tjejfredag

Dagis är stängt idag och det var min tur att vara hemma med Lillan.
Min mamma kom över på förmiddagen, men måste åka efter lunch för att gå på vernisage hos en bekant till oss som är konstnär. Det är ett hektiskt liv att vara pensionär...
Det var skönt att få träffa mamma ensam (jaja, Lillan var så klart också med) och få prata och kramas efter allt som hänt.

Nu sover Lillan middag och jag funderar på vad jag ska laga till middag då vännen F kommer förbi ikväll. Och så ska jag se om jag hinner baka något gott innan fröken vaknar.

En skön och avslappnad dag helt enkelt.

Veckan har i övrigt varit rolig och jag har stormtrivts på jobbet. Ibland får jag en känsla nästan som att vara hög på hormoner när jag åker hem från jobbet. Ungefär som många får efter att ha tränat hårt. Det har jag haft varje dag denna vecka.

Besked om mamma

Mamma var hos läkaren idag för att få reda på vad de hittade i den där knölen de tog bort ur henne. Och för att få reda på vad resterande behandling ska bli.

Det var bästa möjliga besked:
hormonpiller i fem år. Ingen strålning, inga cellgifter, cancern har inte spritt sig.

Och jag andas inte ens ut, på något sätt trodde jag ändå att det skulle vara just så här. Att det är över nu.
Mina tankar är istället hos fröken blund idag. Hennes mamma fick en helt annan diagnos på sin cancer.

pappagris

Även om det alltid funkat hur bra som helst när Lillan och maken är ensamma och även när vi alla tre är tillsammans så har Lillan alltid föredragit mig. Det är mamma hon ropar på om hon blir ledsen och det har varit jag som gett henne kvälls-vällingen och nattat. Det är mig hon drar iväg med när det är dags att leka.
Men så plötsligt för någon vecka sen så sa Lillan "pappa lälling" när det var dags för nattning och sedan den dagen så är det maken som ska natta fröken. Även under dygnets vakna timmar har pappa blivit mer populär.

Det är inte så jobbigt för mig som jag trodde att det skulle bli. Skönt.

Tot

Lillan pratar och pratar. Det fullkomligt forsar ord och meningar ur henne. Uttalet däremot lämnar en hel del att önska.
Igår sa hon "tot" och blev mer och mer upprörd när jag inte förstod vad hon menade. Sen "Betty tot" (Betty är vår katt). När jag ändå inte förstod vad hon menade tyckte jag nästan att hon suckade och himlade med ögonen innan hon böjde sig fram och övertydligt petade på kattens tass. "Tot" betyder så klart fot.
Tänk att ha en så trög mamma, stackars barn.

Lillan ett år och åtta månader

Nu har det verkligen släppt på tal-fronten och Lillan pratar, pratar och pratar. Den första treordsmeningen "vovven sitta stolen" kom häromdagen och tvåordsmeningar är vanligt förekommande.

Intresset för bokstäver håller i sig och nu känner hon igen ett tiotal.

Hon pratar om personer som inte är närvarande; mormor, farmor och barnen och fröknarna på dagis. Hon vill gärna att vi tar telefonen och ringer till mormor, hon lyssnar andäktigt och svarar. När hon är trött säger hon till att hon vill sova, och när vi inte fattade snabbt nog första gången hon sa det markerade hon lite extra genom att försöka klättra upp i spjälsängen.

Lillan har varit krasslig ett tag och har elak slemhosta. Maten går det inget vidare med nu och hon har börjat markera när hon inte vill ha mer genom att kasta iväg maten. Inte så populärt hos föräldrarna. Vi har slutat med gröt, men välling ber hon ofta om, speciellt nu när hon varit sjuk. Annars är vindruvor (som hon kallar "mellamå") och mandariner (som hon gett namnet "boll") mest populärt.
När hon ätit klart vill hon ha papper som hon torkar sig om munnen med och sen torkar hon stolen och bordet.

Strumpor är fortfarande väldigt viktigt för Lillan och vissa dagar måste hon få välja dem själv, annars blir hon helst förstörd. Häromdagen hade hon tre par strumpor på sig utanpå varandra.

En ny lek är "springa", det vill säga att klättra upp i soffan och springa och sen kasta sig. Vi försöker leka den leken så sällan som möjligt... Springa så fort hon kan på golvet är en annan lek på temat springa.
Annars är "måla" det bästa Lillan vet. Allra bäst är det om mamma sitter bredvid och ritar det som Lillan beställer, det är oftast bilar, traktorer, bollar, stjärnor och gubbar. Det är också mysigt att se på "bebisarna", det vill säga Teletubbies.

Leker gör hon mest med sin bobbycar, briotåget, platservisen och magnetbokstäverna.

Utomhus är det gunga och trehjulingarna på dagis som gäller. Men mängden sand i hennes kläder skvallrar om att det i alla fall ibland även leks i sandlådan.

Pussar är nytt och spännande. Både människor och saker får fina, och relativt torra, pussar av Lillan.

Nästan som vanligt, men ändå inte

Nu är det en vecka sen jag kunde pusta ut.
Inser att jag under denna vecka varit helt övertygad om att allt är bra nu när operationen är över. Att när stygnen läkt så kommer allt vara tjosan-hoppsan igen.
Men så behöver det ju inte alls vara. Cellgifter och strålning och biverkningar kan snart vara en del av mammas vardag.
Men jag tror att jag behöver den här pausen. Jag pallar inte med att hon är sjuk och när jag nu kan förtränga det så passar jag på att fly in i det.

Vi skulle hälsat på henne nu i helgen, men jag och Lillan är förkylda så det går inte.