Nu är det en vecka sen jag kunde pusta ut.
Inser att jag under denna vecka varit helt övertygad om att allt är bra nu när operationen är över. Att när stygnen läkt så kommer allt vara tjosan-hoppsan igen.
Men så behöver det ju inte alls vara. Cellgifter och strålning och biverkningar kan snart vara en del av mammas vardag.
Men jag tror att jag behöver den här pausen. Jag pallar inte med att hon är sjuk och när jag nu kan förtränga det så passar jag på att fly in i det.
Vi skulle hälsat på henne nu i helgen, men jag och Lillan är förkylda så det går inte.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
Det finns inga ord. Men jag skickar en varm kram och fina tankar inför strål och cellgift. kram kram kram.
Stort tack för tankar och kramar! Tänker på dig. ofta.
kram tillbaka
Skicka en kommentar