Ny vagn?

Jag är jättenöjd med Lillans barnvagn, en Teutonia Fun. Den är liten, lätt, smidig, lättkörd och vänder på en femöring.

Men. (och detta är ett stort Men) Den passar inte så bra för terrängkörning.
Nu har jag gjort flera empiriska studier, både i naturreservatet och i friluftsområdet (som båda ligger runt knuten från vårt hus). I naturreservatet, som jag brukar kalla "skogen" på den här bloggen, funkar vagnen inte alls. Stigarna där är på tok för knöggliga. Lillan skramlar runt i vagnen på ett oroväckande sätt och får väldigt svårt att hålla nere maten. Att sova är det inte tal om. Plus att jag oroar mig för att hon ska få shaken baby-skador.

I friluftsområdet är det lite bättre och faktiskt nästan överlevbart, men det blir inte den där sköna avslappnade promenaden när man måste hålla stenkoll på stigen hela tiden och parera. Och man kan inte heller hålla något vidare tempo.

Det skulle kunna vara så att det blir lite bättre när Lillan börjar använda sitt-delen i vagnen för den sitter fast på ett annat sätt. Men blir det inte bättre då måste jag allvarligt fundera på att köpa en till vagn, en terrängvagn. Att inte kunna gå i skogen med vagnen - det kan jag inte tolerera!

Hår

Jag har tänkt en del på hår de senaste dagarna, både mitt och Lillans.
Mitt hår har aldrig mått så bra (precis som resten av jag) som när jag var gravid och det är fortfarande härligt tjockt och glansigt. Jag minns inte ens när jag sist hade en dålig hårdag. Min frisör säger dock att när man slutar amma kommer bakslaget. Allt hår man inte tappade under den här tiden kommer då att falla av och det kommer troligen vara lika bra att snagga sig.

Lillan däremot har begåvats med väldigt sparsamt med hår. Hon har lite gubbhår i nacken, men är annars helt kal. Det är lite trist tycker jag, hon ser ut som en kille. Men inte så mycket att göra åt, tids nog får hon säkert hår. Jag kollar ofta om de små genomskinliga fjunen på huvudet inte blivit lite längre eller fler.
Hennes ögonfransar däremot är underbart tjocka och långa :)

min noja

Alla ska väl ha någon noja, speciellt när man fått barn.
Förutom att jag måste kolla ibland att Lillan fortfarande andas (vilket väl alla föräldrar gör lite nu och då) är min noja att undvika att köra vagnen i branta nedförsbackar. Detta kommer sig av att jag en av de första gångerna jag var ute med henne körde ner henne för en lång, grusig och brant backe när hon var nyäten. Självklart kräktes hon. Mycket.
Så numera tror jag att hon ska kräkas om backen är för brant eller för grusig. Den självklara lösningen är att köra vagnen på bakhjulen och vinkla upp den så att hon ligger förhållandevis plant.

Man är ju knäpp :)

Tredje person

Varför pratar alla (nåja, många i alla fall) om sig själva i tredje person när de pratar med sina barn?

Jag är i efterhand förvånad över att det gick så snabbt och helt naturligt att börja prata om mig själv som "mamma" när jag pratar med Lillan. Redan på BB började jag, och sen har jag fortsatt utan att ens tänka på varför. Pronomenet "jag" är helt utplånat och jag pratar bara om mig själv i tredje person när jag pratar med Lillan. 'Mamma är här' 'Oj, nu fick mamma kräks på tröjan'.
Även Lillans far har genomgått samma förvandling och är numera "pappa".

Jag har även observerat ett beteende hos mig själv som jag innan jag fick barn hade hoppats att jag inte skulle hamna i. Det händer att jag använder Lillan för att kommunicera med maken: 'Ska pappa byta blöja på dig nu?' istället för att vända mig till honom och säga 'kan du byta den här blöjan?'
Skärpning!

Det ordnar sig - på något sätt

För någon timme sen dök tanken upp: jag har bokat in för mycket saker nästa vecka, jag behöver en dag helt ledig att bara vara hemma med Lillan.

Nu när jag kollar min mail har min höggravida kompis ställt in vår träff som vi skulle haft på onsdag. Det är mycket trist att vi inte kommer kunna ses förrän hon är redo att köra hit med sin bebis (vilket ju lär ta ett bra tag eftersom den inte ens är född än), men samtidigt skönt att jag faktiskt får den där helt lediga dagen som jag tror att vi behöver, Lillan och jag.

Saker ordnar sig alltid, på ett eller annat sätt.

Mjölk någon?

Den senaste tiden har Lillan ätit väldigt mycket.
Min kropp har anpassat sig till hennes nya glupska matvanor så till den milda grad att jag nu funderar på om det är läge att starta mjölkbutik...

Att somna för natten

Hittills har Lillan somnat med oss ute i vardagsrummet, antingen i famnen eller själv i babysittern. Sen har vi burit in henne i sovrummet när vi gått och lagt oss. Någon enstaka gång har hon varit vaken då vi gått och lagt oss, och då har hon fått somna i sin säng med oss i samma rum.

På senare tid har hon haft svårt att somna i vardagsrummet, kanske beror det på det flimrande ljuset från TVn eller på något annat. Ikväll när hon hade ätit och var jättetrött men ändå inte kom till ro i TVsoffan bestämde jag mig för att testa att lägga henne i hennes säng och låta henne somna där. Jag lade henne i sängen, klappade på den bråkiga magen, sjöng lite och på ingen tid alls hade hon somnat. Nu sitter jag med öronen på helspänn för att höra om hon vaknar.
Vilken dag som helst ska vi köpa ett baby-larm så att vår vuxentid på kvällen kan bli lite mer avslappnad...