Vändningsförsöket

Imorse ringde vi till SöS som vi blivit tillsagda för att kolla om det fanns någon plats på förlossningen att göra vändningsförsöket. Det fanns det och vi fick komma in. Jag var förväntansfull och inte nervös alls.

Väl på plats fick jag ligga med CTG ganska länge, kanske 45 minuter. Det var spännande att se att jag hade sammandragningar, för jag brukar inte känna av dem. Efter ett tag insåg jag att jag nog har haft ganska mycket sammandragningar rätt länge, men tolkat många av dem som bök från bebisen. När jag halvlåg i förlossningssängen så kändes sammandragningarna mer, speciellt i övre delen av magen.

När CTG-avläsningen var klar så kom läkaren och klämde på magen och gjorde ultraljud för att kolla bebisens läge. Sen fick jag en infart i armen (de hittade ingen bra åder på handen) för att de skulle kunna ge mig bricanyl. Av bricanylen fick jag jättemycket hjärtklappning och det var otäckt. Läkaren lyfte sedan upp bebisens rumpa och förde sedan runt henne i en framåtkullerbytta. Det gjorde inte direkt ont, men det var obehagligt och spände och stretade i magen, speciellt när bebisen låg i tvärläge och det kändes som hon skulle fastna där, men så släppte det och bebisen åkte rätt. Jag djupandades och maken var nära och stöttade.

Efteråt fick jag ligga med CTG i en timme. Då hade jag fortfarande en del hjärtklappning kvar och fick skakningar i benen, men det försvann ganska snabbt. Efter timmen kom läkaren tillbaka och kände på magen och kollade igen med UL att bebis låg kvar med huvudet nedåt, och det gjorde hon. Efter det fick jag äntligen äta och efter det var jag nästan som folk igen.

Det var jättebra för mig/oss att klämma på atmosfären på förlossningen, träffa den trevliga personalen, veta hur ett förlossningsrum ser ut, testa CTG-maskinen och få en del insikter om hur jag vill och inte vill ha det under förlossningen.

Så nu är det klackarna i taket för lillan där inne i magen :)

Att boa

Boande-hormonerna verkar ha slagit till för både mig och maken.

Bebisrummet har målats och tapetserats, vi har röjt och kastat massa skräp, vi har tvättat och sorterat lånade bebisgrejer, vi har funderat över vad vi måste köpa för saker till bebisen (någonstans att byta blöjor, lakan, säng, klädförvaring).

Vi har också lyckats städa här hemma, i alla fall halva huset, för första gången på... hrm... länge.

vecka 37 - resumé

Första lediga veckan. Otroligt skönt att vara ledig! Även om det har varit ganska många saker inplanerade under veckan så har jag kunnat vila, äta och ladda en hel del.

Bebisen har varit ovanligt bökig i magen, jag börjar tro att hon inte riktigt trivs med hur hon ligger nu och att hon försöker flytta sig. Eller så är det bara att det är så trångt nu. Ibland är det svårt att avgöra om det är bebisen som sträcker ut sig eller om det är en sammandragning.

Vändnings-ULet upptog en hel del tankar under veckan, och det känns bra nu efteråt. Det var också mysigt att se henne igen.
Började inse att det faktiskt kan bli en vanlig förlossning, det känns bra, men också lite oroligt att jag ska gå över tiden och behöva bli igångsatt.

Sömnen har förändrats på senare tid. Jag sover som en stock i ca 5 timmar, och sen vaknar jag och kan inte ligga bekvämt på något sätt utan vrider och vänder mig och kanske slumrar någon halvtimme de efterföljande timmarna innan jag går upp. Ibland sover jag en timme mitt på dagen.
Svullnaden i kroppen är mystisk, vissa dagar är den där, och andra dagar inte alls.

Nya laster på mat-fronten är apelsiner, semlor och havregrynsgröt med äppelmos.

Mina planer på promenader i skogen har fått ställas in på grund av väglaget. På väg till bussen halkade jag och landade (som tur var) på rumpan. Svanskotan verkar ha klarat sig, men jag hade ändå ont i ett par dagar.

besöket på SöS

Idag var vi på SöS för att kolla om det går att vända bebisen. En barnmorska gjorde ett UL och sen fick vi träffa en läkare.

Bebisen ligger i fot-säte med ena benet och foten under rumpan, kanske en blivande yogini? :)
Vi fick också veta att bebis fortfarande är ganska liten, -11%, och att det finns gott om fostervatten, något som är fördelaktigt om man ska vända. Även denna barnmorska påpekade att det var en livlig bebis som inte ville vara stilla när hon skulle mäta.

Vi bestämde att vi ska göra vändningsförsök. Vi har tid för det på måndag.
Det känns bra!

nervös

Tanken slog mig att idag kan vara den sista dagen jag är gravid!
Imorgon vid den här tiden kan min bebis vara ute.

Med största sannolikhet blir det inte så, och jag kommer säkert sitta här med magen i vädret om fem veckor och gnälla över att jag gått två veckor över tiden.

Idag har jag packat "lilla BB-väskan" om vi skulle bli kvar på sjukhuset och det blir akutsnitt. Vi ska också packa den stora BB-väskan som vi lämnar hemma och någon får hämta om det blir bebis imorgon. Det känns helt surrealistiskt att packa små bebiskläder.

I am the Blob

När jag vaknade på morgonen den dagen som jag gick in i vecka 37 hade mina fotknölar och vrister försvunnit.
Jag har sluppit svullnad i 37 veckor, men nu är det alltså dags. Hej stödstrumpor och fötterna i högläge. Igår svullnade även händer handleder och underarmar.

Det jobbiga är att nu börjar krämporna påverka varandra. När jag sitter med benen i högläge så protesterar ryggen och när jag sitter så att ryggen är nöjd så svullnar fötterna.

Men, jag ska inte klaga. Som tur är har jag (än så länge) inte ärvt åkomman min mormor hade när hon väntade mamma. Hon hade (förutom havandeskapsförgiftning och sängläge på sjukhus i 5 månader) ordentligt ödem och gick upp 8 kilo vatten varje dag som hon sen gick ner igen varje natt.

vecka 36 - resumé

Sista veckan på jobbet. Det kändes inte så stort och mycket som jag hade förväntat mig att det skulle göra. Men det hade säkert att göra med att tankarna var på annat håll.

Tänkte mycket på vändningsförsök och snitt. Surfade en hel del på det och fann till slut mig själv läsandes på familjeliv, sajten som jag sagt att jag ska hålla mig ifrån.
Okända saker är läskiga för mig, men nu har jag lite mer koll på vad jag kan vänta mig, och då känns det inte lika okänt och otäckt.

Om det nu blir snitt är jag mest orolig över att vi inte får föda där vi tänkt och att maken inte ska få vara kvar på sjukhuset på natten. Förutom det faktum att jag ska genomgå en operation.

Förutom de extrema gymnastiska övningarna den där natten i början av veckan, så bökade bebisen runt ungefär som vanligt i början av veckan. Men magen sjönk rejält och det gör inte ont vid revbenen längre. Har däremot mer känningar i bäckenet efter att hon sjunkit ner.
Har också känt bebisen hicka flera gånger under veckan. Under senare delen av veckan har det varit extra rörigt i magen, det känns lite som att bebisen inte riktigt trivs med det nya nedsjunkna läget och försöker "komma upp" dit hon låg förut. Det låter ju lovande för ett vändningsförsök.

Vi var på bröllop och det var fint och många roliga tal. Att vara höggravid på bröllop gick bra. Lite obekväma stolar gjorde inte så mycket eftersom middagen var buffé, så man kunde resa sig ofta. När dansen sen satte igång var basgångarna för mycket för bebisen, men det gick bra att hänga i baren där musiken var lägre.