att tala eller inte tala

I veckan var jag på fest där jag i stort sett inte kände nån. Den situationen är inte något jag gillar, men där var jag i alla fall. Många av de andra kände varandra, och det är väl något som gjorde det ännu svårare för mig att komma in i "gänget". Det var kämpigt för mig att fungera i sällskapet. Jag kände mig som en inkräktare som bara stod bredvid och lyssnade när de andra pratade. Jag tänkte flera gånger att jag borde säga något, men det kändes som att det inte fanns något att säga. Att inget jag kunde säga skulle intressera de andra, en rädsla för att låta som en besserwisser om jag skulle inleda ett samtal.

Var kommer den känslan ifrån?
Jag brukar inte ha några som helst problem att prata. Kanske brukar jag till och med prata för mycket. Kan det vara så att jag tycker att jag pratar för mycket och när jag försöker komma till rätta med det så överkompenserar jag och blir helt tyst?
Handlar det om mindervärdeskomplex eller dåligt självförtroende? Jag har ingen aning, men något är det i alla fall. Det här är inte mitt rätta jag.

Eller så kan man tänka att jag jobbade på min ledarstil att ställa frågor och få andra att berätta om sig själva. Det sägs ju att folk gillar att prata om sig själva, men nånstans tycker jag att det blir snett om den ena bara häller ur sig och den andre bara lyssnar. Det är liksom mer jämlikt om man båda "avslöjar" saker för varandra. Annars kan man känna att man lämnat ut sig utan att få något tillbaka.

livet

I de bloggar jag följer har hela livets gåta visat sig denna vecka. En av mina "vänner" i bloggvärlden har blivit mamma. En annan har förlorat sin mamma.
Jag är väl extra känslig den här veckan, men båda dessa saker har verkligen påverkat mig. Nära gråten av båda sakerna, det enda som hindrade mig från att börja böla var att jag satt på jobbet.

misslyckande

Inte så oväntat att min idé om lördagsgodis inte skulle funka den här veckan då jag varit på kurs. Det borde jag ha insett... I alla fall, nästa vecka blir det nya tag, då försöker jag igen!

förgiftad igen

Idag har jag upplevt ungefär samma reaktioner som jag brukar få när jag dricker kaffe, men jag har inte druckit något på flera veckor. Undrar just vad det kan vara som påverkar mig istället? Kanske socker från godiset jag klämde i mig efter lunchen?

Om jag faktiskt vill leva ett oberoende liv (alltså ett liv utan beroenden) så borde jag verkligen se över mitt sockerintag. Men det är ju såååå gott... Och så väldigt handikappande att inte äta socker alls, tänk att inte kunna gå ut och fika, inte äta efterrätter, inte äta glass på sommaren, inget biogodis...

Men jag kanske kunde börja med att införa lördagsgodis?
Ja, det ska jag baskemig göra! Från och med NU är det godis endast på lördagar som gäller för mig!

Mörk choklad räknas inte som godis va?

förgiftad

Jag har i stort sett slutat dricka kaffe. Jag gillar verkligen smaken av kaffe, men har aldrig varit nån storkonsument. Jag drack kaffe nån gång i veckan, men sedan när min mage var trasig så kunde jag inte dricka kaffe alls under en lång tid. Efter det så började jag så smått dricka kaffe igen, men jag upptäckte att jag reagerade väldigt på det. Jag blev stissig, rastlös, fick hjärtklappning, yrsel och andra stress-symptom och så klart väldigt dålig sömn oavsett när på dygnet jag drack kaffet.

Ju mer sällan jag dricker kaffe, desto värre blir effekterna när jag väl dricker det. Jag blev lite skraj över det, och har därför dragit ner ännu mer, det är väldigt sällan värt det att dricka kaffe för mig nuförtiden.

Jag kan inte låta bli att tänka på de som dricker kaffe hela dagarna, de måste ju få i sig lika mycket koffein (eller vad i kaffet det nu är jag reagerar på) som jag, men de får ju inte samma effekt som jag. Deras kroppar har vant sig vid detta "gift" och mår snarare dåligt när de inte får sitt kaffe. Jag gillar inte beroenden och missbruk, och jag ser nästan kaffe som något folk är beroende av och missbrukar. Man ser folk på morgonen på jobbet som man knappt kan tala med innan de fått sin första kaffekopp för dagen, och folk som ständigt har sin termosmugg med kaffe med sig. Folk som säger att de får huvudvärk och andra abstinensbesvär om de inte får sitt kaffe.

soundtrack

Vissa dagar har jag en låt på hjärnan. Den spelar och spelar inne i min skalle och jag kan inte bli av med den. Ibland är det inte ens en låt jag gillar, det kan vara tex en förhatlig reklamjingel.

Då undrar jag VARFÖR en låt fastnar i min hjärna, nu har jag en ny teori: det är en försvarsmekanism. När man har något man borde tänka på och bearbeta och man inte vill/vågar göra det så sätter hjärnan igång att spela en låt istället för att liksom lura sig själv att den är upptagen med något och inte alls kan tänka på det där som den borde fundera över.


Och nu har jag surfat lite. Det visar sig att fenomenet heter öronmask eller earworm, hjärnan är inte klar med bearbetningen av låten och spelar den därför om och om igen. Hjärnan ser inte låten som en helhet utan en fras föder nästa, som en oändlig loop.

tidstypiskt

Jag minns förr i tiden då mobiler var ett nytt påfund. På den tiden när man såg nån på stan som pratade för sig själv så var den en "galning", knarkare, uteliggare eller möjligen ett parkbänksfyllo. Jag kommer ihåg en gång då en ung man i kostym och portfölj gick över Stureplan och pratade för sig själv. Jag reagerade och tyckte att det var himla underligt att en så proper kille gjorde nåt sånt. Sen såg jag att han hade öron-snäcka och en mobil i handen. Det var mitt första möte med handsfree till mobiler.

Nu har det ändrats, ser jag nån som pratar för sig själv så antar jag att det är i mobilen de pratar. Häromdan satt jag mitt emot en tjej på tåget, hon var i 30-årsåldern och verkade rätt stressad. Hon satt och mumlade och jag tänkte inte så mycket på det, alla har ju handsfree nuförtiden. Men så tänkte jag att hon talade väldigt lågt, och att den hon pratade med inte kunde höra vad hon sa. Mycket riktigt, ingen mobil. Här var det alltså frågan om ett riktigt wacko som pratade med sig själv...

En annan kul grej är skrivbord. Förr i världen så var ju skrivbord ett bord där man satt på sin stol och skrev (för hand). När man hittade på datorer så ville man ha nån metafor som underlättade för folk att fatta vad de gjorde i datorn. Man valde skrivbordemetaforen med datorns skrivbord, dokument, mappar och papperskorg. En vän till mig hade ett foto på sig själv som hon skulle ge mannen i present och sa till mig
"jag tänkte han kunde ha det på skrivbordet på jobbet"
"men, hur ska du kunna slå in det om han ska ha det på skrivbordet?"
"vad menar du, klart jag kan slå in det, det har ju en ram"
"vadå ram? Han skulle ju ha det på skrivbordet, då kan det ju inte ha nån ram"
Den förvirrade diskussionen fortsatte ett tag till tills vi insåg att vi tänkte på olika skrivbord. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara något annat skrivbord än det på datorns skärm som bilden skulle vara på, medans min vän så klart tänkte på ett framkallat foto i en ram som skulle stå på skrivbords-möbeln.