att tala eller inte tala

I veckan var jag på fest där jag i stort sett inte kände nån. Den situationen är inte något jag gillar, men där var jag i alla fall. Många av de andra kände varandra, och det är väl något som gjorde det ännu svårare för mig att komma in i "gänget". Det var kämpigt för mig att fungera i sällskapet. Jag kände mig som en inkräktare som bara stod bredvid och lyssnade när de andra pratade. Jag tänkte flera gånger att jag borde säga något, men det kändes som att det inte fanns något att säga. Att inget jag kunde säga skulle intressera de andra, en rädsla för att låta som en besserwisser om jag skulle inleda ett samtal.

Var kommer den känslan ifrån?
Jag brukar inte ha några som helst problem att prata. Kanske brukar jag till och med prata för mycket. Kan det vara så att jag tycker att jag pratar för mycket och när jag försöker komma till rätta med det så överkompenserar jag och blir helt tyst?
Handlar det om mindervärdeskomplex eller dåligt självförtroende? Jag har ingen aning, men något är det i alla fall. Det här är inte mitt rätta jag.

Eller så kan man tänka att jag jobbade på min ledarstil att ställa frågor och få andra att berätta om sig själva. Det sägs ju att folk gillar att prata om sig själva, men nånstans tycker jag att det blir snett om den ena bara häller ur sig och den andre bara lyssnar. Det är liksom mer jämlikt om man båda "avslöjar" saker för varandra. Annars kan man känna att man lämnat ut sig utan att få något tillbaka.