Idag var jag på inskolning på dagis med Lillan.
Lillan var den erfarna som visade vägen bland alla krokar, dörrar och rum på dagiset. Och jag var den nya som inte hittade.
Maken skulle egentligen ta hela inskolningen, men en kurs som inte gick att missa gjorde att jag fick vara med idag. Lillan lekte själv, med fröken och de andra barnen så fint. När jag skulle gå (och gömma mig med de andra föräldrarna i personalrummet) kramade jag henne och vinkade hejdå som vi brukar göra hemma när jag går till jobbet. Då grät hon, men slutade snabbt.
De andra föräldrarna blev förvånade att hon grät, det brukar hon inte göra när maken lämnar.
Resten av dagis-dagen gick superbra. Lillan och de andra småtjejerna lekte på storbarnsgården. Vi spionerade lite på dem. Då åkte hon rutschkana helt själv och verkade ha det jättekul.
När vi efter två timmar fick hämta barnen fick jag en kram av en väldigt väldigt trött tjej.
Nu har hon varken sovit eller ätit på dagis än, men vår känsla är att även det kommer gå som en dans.
Frågan är hur det kommer gå för mig...
Jag får intala mig att så länge hon trivs och är nöjd på dagis finns det ingen anledning för mig att oroa mig över det faktum att vi lämnar bort vårt barn varje dag.
Men, jag bävar redan för måndagen då jag ska lämna henne för första gången "på riktigt".
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
Men visst är det häftigt att man plötsligt så tydligt har något att lära av sitt barn och att de kan ta över rodret!
Det låter ju dessutom som att det går som en dans. Underbart! Och tänk på hur mycket av sina övriga och kanske okända sidor hon kan få utveckla ihop med ännu fler människor! Spännande som bara den. Det kommer gå utmärkt. Stor kram till dig!
Tack för uppmuntrande ord!
Idag var det lunch för andra dagen i rad på dagis. Så länge hon bara är snorig får hon vara där. Vi hoppas att hon inte blir sämre så att vi måste avbryta inskolningen.
kram!
Skicka en kommentar