sagan om minutenkortet

För många många år sedan då jag var en finnig tonåring skaffades ett konto i en bank åt mig. Där hade jag mitt barnbidrag som jag själv skulle råda över. Till kontot fanns ett minuten-kort som gjorde att man kunde ta ut pengar i minuten-maskinerna. I bankomaterna däremot funkade inte kortet eftersom de tillhörde andra banker.

Åren gick och jag skaffade konton i andra banker. Minuten-banken bytte namn flera gånger, men mitt konto fick vara kvar trots att jag inte använde det längre, det störde ju ingen och efter ett par år fungerade det också att ta ut pengar i vilken bankomat som helst.

Min kära mormor skakade sedan liv i kontot i och med att födelsedagspresenter och julklappar sattes in där. Detta eftersom bankerna tar betalt för att föra pengar mellan sig, men mellan konton i samma bank är det (än så länge) gratis. Då mormor råkar vara kund i samma bank passade det bra att presenterna hamnade på detta konto.
Kontot fick namnet "mormors-kontot" då där bara fanns presentpengar från mormor. Det var rätt praktiskt att alltid ha minuten-kortet med sig och kunna köpa sig en present från mormor närhelst andan föll på.

För ungefär ett år sedan gifte jag mig och bytte efternamn. Jag gick in på bankkontoret och beställde ett nytt kort med mitt nya namn. Efter en vecka kom ett nytt kort. Med mitt gamla namn. "Suck" tänkte jag, behöll mitt gamla kort och kastade det nya.

Härom veckan då jag tänkte handla på kortet sade det stopp i affären. Kortet hade passerat bäst-före-datum. Jag ringde bankens kundtjänst. Knappade in mitt personnummer och ombads sen knappa in min kod. Jag har ingen kod, så jag testade med PIN-koden. Den fungerade så klart inte. Det visade sig att man inte får prata med kundtjänst om man inte har en kod. Jag fulade och ringde deras internetbanks-support istället. Där fick man komma fram utan kod. Ungefär så här gick samtalet:

C: Mitt kort har gått ut och jag har inte fått något ersättningskort.
Banken: Vad konstigt. Det borde du ha fått för en månad sen.
C: Ja, så är det säkert, men jag har inte fått något.
Banken: Har du flyttat?
C: Nej. Men för ett år sen beställde jag ett nytt kort med mitt nya efternamn, och då fick jag fel. Kanske är det det som strulat? Kan du beställa ett nytt kort till mig?
Banken: Nä, du måste gå till ditt bankkontor.
C: Men, ersättningskort ska ju komma automatiskt, kan du inte bara trycka på en knapp eller något?
Banken: Nä, du måste gå till ett kontor. Eller beställa via internetbanken.
C: Aha, hur får jag internetbank då?
Banken: Du måste gå in på ett kontor.
C: ehh... Jaha, tack så mycket då.

Idag gick jag till bankkontoret. Det är sånt man har tid med när man är mammaledig. På kontoret förklarar jag mitt ärende och berättar om kortet med fel efternamn. Mycket riktigt trodde de att jag använde det nya kortet (som jag aldrig aktiverat), trots att det varit en hel del trafik på det gamla kortet den senaste tiden. Jag beställde ett nytt kort och när jag skulle gå utspelar sig följande dialog:
Banktanten: och så kommer det nya kortet i brevlådan, och då måste du komma in hit på kontoret och aktivera det.
C: Måste jag in på kontoret för att aktivera kortet??
Banktanten: Ja, vilket av våra kontor som helst, men vi har ju öppet till 18 två dagar i veckan.
C: *baxnar och håller nästan masken* Jaha... Måste jag komma in personligen också?
Banktanten: Ja.

Är den här banken kvar i stenåldern? Jag måste infinna mig personligen på bankkontoret TVÅ gånger för att få ett ersättningskort! Jag blir så trött!