Jag har aldrig haft svårt att sova, alltid varit sjukt kvällstrött och somnat nästan innan huvudet landat på kudden.
När jag var gravid så var det lite si och så med sömnen, värkande rygg, tung mage och kudde mellan knäna. Men, det var ju en övergående period.
Nu, när Lillan är här, sover jag sämre. Det gör mig inget att vakna av hennes små ljud om natten, om det bara gick snabbt att somna om igen. Förut kunde jag vakna och som i dvala gå på toa, vända mig om, dricka vatten eller vad det nu var som behövdes och sen somna om igen på två sekunder.
Så är det inte längre. Det är som att hela kroppen tuffar igång på högvarv samma sekund som jag vaknat. Hjärnan är helt klar och alla sinnen på helspänn. Har jag väl vaknat kan det ta timmar innan jag somnar igen.
Det är lite sjukt att det är jag själv och inte min bebis som håller mig vaken om natten.
Dessa vakna timmar om natten använder jag till (förutom att försöka somna om) att låta tankarna flöda fritt. Jag tänker att om de nu pockar så på min uppmärksamhet så vill de väl verkligen bli tänkta. Många problem har ältats och lösts under dessa nätter. Många blogginlägg har formulerats för att sedan försvinna i sömnens dimmor och aldrig bli skrivna.
Så småningom somnar jag igen och vaknar, förhoppningsvis till en ny vacker dag.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
Ja, jag vet vad du menar. Just nu kan jag dessutom känna en lätt panik om jag inte somnar direkt, vilket ju verkligen är kontraproduktivt. Det är som att det blir mitt eget fel att dagen går åt skogen trots att jag inte kan hjälpa det. Det hör ju till saken att den där extrema sensibiliteten också innebär att det inte riktigt känns lönt att slappna av eftersom man troligen kommer vakna med ett ryck snart igen. Det är väl bara att inse att man måste supa sig redlös (vilket inte direkt ligger i planerna) om man ska få en ostörd natts sömn. Å andra sidan, vem vill må dagen-efter i småbarnstiden?! Kram och en god natt!
ånej, bakis är inget jag längtar efter att vara!
kram!
Skicka en kommentar