Tiden har varit underlig på sistone. Den liksom bara försvinner, trots att dagarna känns långsamma. Jag hinner inte med någonting känns det som.
Jag har till exempel försökt ringa min bästa vän sedan i fredags, men inte hittat någon lucka att göra det. Lyckligtvis ringde hon mig istället och magiskt nog så hann vi prata i flera minuter innan Lillan pockade på min fulla uppmärksamhet.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
Nog är det tur att man i den här tillvaron har vänner som inte ger upp om en. Ibland inser jag att någon jag velat ringa på måndagen fortfarande inte är uppringd en vecka senare och även fast det funnits tid, i fraktioner i alla fall, så känns den lilla lilla tiden vid tillfället larvigt nog "för värdefull" för att ge till någon annan än sig själv. Mycket skumma sidor som har visat sig hos mig... Det BLIR bättre, men när jag började jobba igen efter R blev det en del samtal som gjordes på jobbet (på lunchen, hehe) just för att jag plötsligt kunde. Kram!
Jo, jag hoppas verkligen att det blir bättre. Och det kan jag ju rent rationellt tänka ut att det kommer att bli. Men det känns vansinnigt avlägset nu.
Kram till dig!
Skicka en kommentar