arketyp

Jag har för många gånger under senare tid funnit mig själv i en så typisk situation att jag nästan börjat skratta åt mig själv. Jag verkar ha klivit rakt in i en arkeytp.

För någon vecka sen var det första träffen med föräldragruppen på min BVC. Jag hade sett fram emot detta tillfälle nästan sjukt mycket. Att få träffa andra mammor (ja OK även pappor, men om sanningen ska fram mest mammorna) och bebisar, gå promenader och prata om de där sakerna som bara andra nyblivna föräldrar kan uppskatta att prata om: som bajsfärger, sovrutiner och hur man egentligen ska klippa naglarna på de där yttepyttiga fingrarna. Och dricka latte under tiden så klart.
Efter träffen som BVC så snällt placerat just innan lunch frågade jag om någon ville hänga med och äta. Det slutade med att vi var 6 mammor och lika många bebisar som slog oss ner på ett fik och lunchade. Där satt vi och gungade vagnar, ammade, drack latte och pratade ohemult mycket bebis-saker i flera timmar. Precis som jag hade hoppats på, men jag blev ändå full i skratt åt situationen, mer typiskt lattemamma kan man knappast bli.

I helgen var vi på kalas hos vännen S. Det var jättetrevligt, god mat och sällskap av gamla kompisar. Vi satt där på altanen och fikade, tittade på de större barnen som härjade i trädgården, spelade boll och gungade i gungmattan och Lillan flyttade från famn till famn. Det hela var supermysigt, nästan lite FÖR mysigt, tänk er om pripps blå skulle göra reklam som utspelar sig på ett trädgårdskalas.

Då slog det mig: just dessa personer delade jag min student-tid med; vi drack, lekte dumma lekar och härjade runt. Och hade vansinnigt roligt. Och nu sitter vi här, snart 10 år senare, har bildat familj och blivit... vuxna.