jobbet

Nu har jag jobbat min sista dag på uppdraget och har från och med idag jullov.

Det känns vemodigt att lämna uppdraget, jag hade faktiskt börjat trivas nu på slutet. Men det är lika bra att gå, bebisen protesterar när jag stressar, och mycket mer stress hade det blivit om jag varit kvar i januari eftersom projektet går in i en intensiv fas då. Min vilja att vara med till slutet hade inte kunnat uppfyllas hur som helst, eftersom projektet kommer hålla på minst till sommaren. Så att vara kvar en månad till hade egentligen inte hjälpt alls, bara skjutit upp "avskedet" och stressat min bebis. Men jag känner mig ändå vemodig, och jag tillåter mig själv att känna så.
Jag kunde aldrig tro för ett par veckor sedan att jag skulle kunna känna annat än glädje och stor lättnad när jag slutade uppdraget, jag har sett fram emot den här dagen större delen av hösten som ett barn ser fram emot julafton. Tänk hur min inställning till saker kan förändras. Jag känner redan att jag lärt mig så mycket om mig själv, hur jag vill jobba och hur jag vill vara under min tid på uppdraget, men det har inte fallit på plats än, jag väntar in det och ser fram emot den dag jag kan sätta ord på det.