Vab

Lillan och jag är hemma idag. Ingen av oss är jättesjuk, men heller inte frisk. Jag måste stressa av och Lillan är snorig och hostig.

fredagen i bilder

Min fredag:
På morgonen blev det veckans andra ute-frukost på väg till ett möte utanför mitt vanliga kontor. Jag prioriterade att äta och kom istället lite sent till mötet. Ett bra val.















Förmiddagsmötet hölls i lokaler med strålande vacker utsikt, och med stuckatur med keruber (som tyvärr inte fastnade på bild)



















Efter en sushi-lunch i solen...



















...bar det av till kontoret där de andra konsultfirmorna levererat sina påskägg och vi drunknade i godis. (Det är långt ifrån allt godis som syns på bilden och vi är runt 25 personer som ska sätta i oss alla dessa sötsaker)















Efter jobbet mötte jag upp vännen F och handlade middag. Chevre-toast, sallad och ostbricka. Och rosévin.

En mycket bra fredag.

Paus

Fick en paus mellan dagis och läkarbesök

Lillan två år och en månad

När jag läser igenom vad jag skrev vid Lillans tvåårsdag så funderar jag på om hon ni blivit så stor att det inte längre är meningsfullt att skriva om hennes utveckling varje månad.

Det mesta är sig likt sedan tvåårsdagen. Trotsen lyser fortfarande med sin frånvaro och Lillan är en glad, harmonisk och lugn liten tjej.

Visst testar hon gränser och idag i centrum tyckte hon det var en bra idé att falla ihop som en klump gelé mitt på golvet. Tre gånger i rad. Hon har även lärt sig spotta ut mat eller saliv ur munnen och det vill hon gärna göra i tid och otid och på alla möjliga platser. Inte så populärt hos föräldrarna.

Talet utvecklas i en rasande fart, och när jag pratade med henne i telefon på konferensen lät det så här:
Jag: Vad har du gjort på dagis idag?
Lillan: Målat
Jag: har du målat, vad kul, vad målade du?
Lillan: En apa. Och blåbär.
Jag: jaha, vilken färg målade du med?
Lillan: Gul apa.
Jag: Och blåbären då?
Lillan: Blå!

När hon målar hemma brukar hon inte tala om vad hon målar, men kanske är de bättre på dagis att lirka fram hennes tankar. När hon målar med mig pratar hon mest om vilka färger hon använder och om hennes kladd råkar se ut som någon bokstav. Att måla en "stor stor cirkel" är populärt.

Om ordförrådet utökas i rasande takt så har inte uttalet hängt med alls. Lillan pratar fortfarande väldigt orent och det är bara de som känner henne väl som förstår vad hon säger.
Att prata i telefonen gillar hon och vill helst ringa sin mormor. Om hon inte får det leker hon att hon ringer med någon av sina leksakstelefoner istället.

Att hjälpa till i köket är något av det roligaste Lillan vet. Att få hälla i saker i bunkar och vispa när vi bakar. Att få hjälpa till att skära paprika eller svamp (har inte hittat så många andra grönsaker som passar att skära med matkniv, och jag vill inte ge henne en riktig kniv än) är också kalas-kul.

Att fylla år var en stor händelse för Lillan och när (någon annans) kalas kommer på tal säger hon genast att "ja föseda ida" och att hon är "tå åj" och försöker visa med handens fingrar. Hon klarar dock inte av att hålla upp något annat antal fingrar än fem.

Borta bra...

Var på konferens torsdag och fredag med konsultfirman.
Fina lokaler, vackra omgivningar, god mat, ett eget rum att sova i, vin, skratt och jobb med kollegorna.














Men. Oj, vad skönt det var att komma hem till maken och Lillan!

Räcker inte till

Det finns så mycket jag vill göra.
Och så mycket jag måste göra.

Den senaste tiden har jag inte räckt till ens för det jag känner att jag måste göra. Känslan är att alla drar i mig.
Konsultfirman vill att jag förbereder en konferens.
På jobbet är det väldigt mycket att göra och de vill att jag sköter mitt jobb.
Jag vill spendera tid med Lillan.
Jag vill spendera tid med maken.
Vill träffa mina vänner.
Vill träffa mamma.
Vill stötta en av mina närmaste vänner som har sitt livs svåraste tid just nu (och då har hon redan avverkat både skilsmässa, ätstörningar, självmordsförsök, depression, tumörer och hjärtesorg)

Saker som att träna, blogga, läsa en bok, ta en promenad finns inte på kartan. Dock är jag mycket noga med att få tillräckligt med sömn och mat varje dag.

Jag känner stress-symptomen komma krypande men vet inte hur jag ska hantera dem. Är det så här det känns innan man bränner ut sig?

Den viktiga uppmärksamheten

På Lillans dagis samlar de ihop månadens födelsedagar och firar dem alla på en speciell dag. Då får barnet/barnen som fyllt år vara inne själva med fröken och baka kaka till de andra som är ute under tiden.
Sen får födelsedagsbarnet sitta på kortändan av bordet, med egen duk och speciell tallrik och kopp när kakan ska ätas upp. Det tänds ett ljus för barnet och så sjunger de 'ja må hon leva'.
I veckan var det dags för månadens kalas och Lillan var ensam om att fylla i mars och fick således all denna uppmärksamhet helt själv. På en digital fotoram på dagis såg jag i morse bilderna från kalaset.
Som hon strålade, min Lillan! Hon som inte brukar ta så mycket plats i vanliga fall fick nu vara i centrum.
Jag är så glad att vårt dagis fokuserar på att barnet ska få känna sig speciellt på sin födelsedag.