mer tant

Gjorde vuxenpoäng-testet igen. Denna gång fick jag ännu högre poäng, +9 år. Kanske har det med dagsformen att göra, eller så har jag verkligen åldrats 3 år på knappt 8 månader.
Fast, är det så farligt egentligen? Det där att bli vuxen? Jag känner mig ju nöjd med livet (så klart finns det en massa smågrejer som kunde vara annorlunda, men de är just smågrejer och inte viktiga egentligen)...

Kanske är det så att jag känner att tiden håller på att rinna ut för att göra andra saker, drastiskt byta kurs i livet, göra den (nuförtiden) obligatoriska Asien-luffen, börja plugga igen och bli något helt annat.

Fast byta kurs gör man väl som allra bäst när man är medelålders och barnen har flyttat hemifrån. Jag får vänta lite till :)

en till paus

denna gång för jul.

Jag har faktiskt inte helt blivit av med semester-känslan än, vilket är otroligt skönt. Däremot har solbrännan nästan helt försvunnit nu, den syns bara på kroppen, och den visar man ju inte så ofta så här mitt i vintern.

Under hösten har jag fortsatt att jobba med mig själv, har övat lite på det vi lärt oss på utbildningen. Men jag känner ändå att jag inte är helt säker på om jag vill fortsätta att jobba med det jag gör nu. Kanske är jag inte redo? Att vara ledare är ett stort ansvar och jag vet inte om jag orkar med det. Men å andra sidan känns det som att nu är jag ju redan inne i karusellen, och det skulle kanske bli en för stor tröskel att ta sig hit igen om jag nu gör något annat ett tag. hmm, svåra beslut... Jag har i alla fall bestämt mig för att inte göra något förhastat.

paus

jag har haft paus i mitt liv.
Vi drog till fjärran land och gjorde ingenting. Visserligen hände det att vi tog en promenad nån gång, och jag var på spa. Men det räknas liksom inte riktigt :)

Att det kan vara så naturligt att bara göra ingenting hela dagarna, jag som alltid fyller min tid med olika aktiviteter, min kalender är sällan tom.
Men nu, att bara vara i fjorton dagar, helt ljuvligt. Det känns som jag är mer mig själv då, på något sätt närmre det "riktiga jag". Fast ändå känner jag att jag är mitt "riktiga jag" även till vardags.

Ja, en underlig känsla är det i alla fall att komma hem igen och ha kvar den sköna känslan av semester de första dagarna tillbaka i verkligheten. Bävar lite för den dagen då jag är som vanligt igen... Hur gör man för att lyckas hålla kvar semesterkänslan?

inspiration

Häromdagen när jag gick i skogen så var det inspirerande på ett helt nytt sätt för mig. Jag brukar njuta av naturen och ladda batterierna när jag promenerar i skogen, men detta var på ett helt annat sätt.
Så här var det.

Stigen jag går på har varit täckt av mörk geggig lera en längre tid, just den här dagen var det jämrans kallt och leran hade frusit till en ojämn stenhård massa formad av alla steg som trampat stigen tidigare då vädret var mildare. Ovanpå det mörkt bruna låg luftiga högar av ljusbruna ekblad och ovanpå dem lite nysnö.

När jag gick i det hela så frasade bladen underbart och min hjärna kopplade fritt och kom på att: det är som en choklad-efterrätt! Chokladkaka/-mousse på mörk choklad, frasiga mjölkchkladeflarn och ovanpå det pudrat socker.

Mums!

fjortis

Idag på tbanan träffade jag på två ärke-fjortisar. Jag märkte dem redan på stationen då de satt och vräkte på en bänk och den ene spelade nåt irriterade högt från sin mobil som han liksom höll fram mot folk för att de skulle höra ännu bättre. Den andra fnissade och bufflade uppmuntrande mot sin kompis. Jag insåg senare att det han spelade var något klipp med "sieg heil", de såg inte alls ut som bulor utan snarare såg de ut att vara från Iran eller däromkring.
När tåget kom ställde de sig mitt framför dörren så att ingen kunde komma ut, de stod kvar med mening lite för länge innan de gjorde fula gester mot de som skulle gå av och steg lite åt sidan så att de fick tränga sig ut.
Väl på tåget så spelade de nazi-klippet igen och hade allmänt oljud för sig.

Jag föll in lite i min pensionärs-sinnestämning, greppade väskan hårdare och tänkte något om "dagens ungdomar". Men så slog det mig hur uppenbart de sökte uppmärksamhet att det var sorgligt. Istället började jag tycka synd om dem och fundera på vad det är som gör att de måste söka uppmärksamhet av främmande människor på t-banan.

Så bestämde jag att nästa gång jag råkar på en sån typ så ska jag sätta mig bredvid dem på bänken och säga "hej". Bara för att se hur de ska reagera. Vi får se om jag vågar :)

coach

Den här vintern verkar få temat "C jobbar med sig själv". Eller kanske "C kommer på vem hon är och vem hon vill vara". I alla fall så hade jag medarbetarsamtal med min nya närmaste chef häromdagen. Ett mycket bra samtal där vi bland annat kom fram till att chefen ska vara min coach när det gäller processplanet.

Fan, jag har en coach, hur 2006 är inte det? I och för sig är det min närmaste chefs uppgift att vara coach åt mig, men nu ska vi sätta upp ett program utöver det dagliga "vanliga" coachandet. Ibland känner jag mig som värsta UFOt som bara är helt buffligt sakorienterad hela tiden och inte kan hantera människor...

Men på något sätt så har jag ju ändå överlevt alla dessa år, jag har både sambo, vänner och kollegor som verkar uppskatta mig. Så nån slags omedveten social kompetens måste jag ju ha. Kanske är jag en naturbegåvning som är socialt kompetent utan att vara medveten om det? Kanske kommer jag bli en super-medmänniska om jag får upp ögonen för hur jag interagerar med andra. Eller så blir jag bara lite mer säker på mig själv.

Man kan ju hoppas.

mer insikter

Har varit på ledar-utbildning. Det blev också ett tillfälle att fundera över hur jag är och hur jag skulle vilja vara.
Njuter verkligen av att få sån här utbildning på jobbet, och speciellt när det är en utbildning som jag kommer ha nytta av även på andra ställen än på jobbet. Det är spännande att jobba med sig själv, även om jag än så länge bara är i början av den resan. Jobbigt också, men tar jag det bara i små portioner så går det bra.

Fick så fina ord av en vän till mig, de värmde verkligen!