Vi har varit förskonade från trotsen, men nu har den slagit klorna i stackars Lillan.
Hon bara MÅSTE få saker på sitt sätt och gråter-gråter-gråter hur länge som helst när det inte blir som hon vill. Gråten är givetvis helt tillgjord, men hon (och vi) blir heltrött av den ändå.
Vi testar alla olika sätt att bemöta denna nya situation: förklara, hota, kompromissa, avleda och så vidare. Allt utom att ge med oss egentligen.
Minsta småsak utlöser gråtanfallet. Igår kväll när vi alla tre åt middag höll vi nog på i 45 minuter innan hon till slut gjorde som vi sagt.
Helt utmattande för alla inblandade.
Vi tror att det enda raka som förälder är att stå på sig och inte ge efter. Men ibland tvivlar jag, speciellt när det handlar om något egentligen helt oviktigt.
Blicka bakåt och framåt
7 år sedan
2 kommentarer:
Vi har fått rådet att välja strider, men det är faktiskt inte alltid helt lätt... Blir det dock för jobbigt tror jag ändå att det är vägen. Dessutom har jag fått för mig att det kan vara bra att ibland uppleva att man vinner kampen mot föräldrarna. Fast det är som sagt långt enklare sagt än gjort. Jag känner med er i alla fall. Trots är vansinnigt jobbigt och jag vet inte hur många gånger jag fått bita mig hårt för att inte göra något överilat...
Ja, ni har ju haft en del trots hos er.
Jo, hon får som hon vill. Ganska ofta till och med, hon är ju ensambarn.
Men, jag gissar att de menar att man ska låta barnet vinna även några "stora" gräl. Min oro är då att hon aldrig ska ge upp eftersom hon vet att hon KAN vinna.
Tål att tänkas på!
Skicka en kommentar