nedräkning

Svärfars närvaro här hemma gnager mig mer än nånsin och jag har nedräkning modell större tills den dag han flyttar.
Det var skönt att få ett datum att förhålla sig till, men inte tillräckligt skönt. Jag vill bara att det ska vara över nu.
Det känns sjukt att jag reagerar så här på en person jag egentligen tycker mycket om, men jag kan inte hjälpa det.

Han har en jobbig(are) period nu då de nyss har sålt den gemensamma lägenheten och han har börjat gå på visningar för en ny. Han bestämde sig också för att ta en evakueringslägenhet på jobbet, och det är dit han flyttar om elva dagar.
Jag borde vara förstående och kanske till och med stödjande, men jag orkar bara inte. Jag borde se detta som ett tillfälle att jobba med mig själv, växa, utvecklas och allt, men jag orkar bara inte.