Idag begravde vi min farmor.
När hon dog var jag inte ens ledsen utan mest lättad. Farmor var dement och hade så att säga redan dött mentalt för mig för många år sedan då hon lades in på demenshemmet och inte längre visste varken vem jag eller hon själv var längre. När hon så dog tyckte jag mest att det var skönt att även hennes kropp fick dö, när hennes person redan gjort det för så länge sen.
Men idag på begravningen kändes det helt annorlunda. Jag sörjde verkligen min farmor idag, såsom jag minns henne. Med händer grova av trädgårdsarbete, fräkniga armar och soligt leende.
Inte den där avmagrade krökta förvirrade gestalten med rullator och blöja som hon blev. (bilden visar mig och farmor för ca 30 år sen)
Så många känslor bubblade i mig idag: tankar på farmor, gråt för att pappa grät, rädsla över vem som ska bli nästa person jag måste begrava (blir det mormor eller mamma, tänk om cancern inte går bort av hennes piller, och det otänkbara att det skulle vara Lillan)
Nu efteråt känner jag mig lite som en urvriden trasa, stresseksemen blommar för fullt på mina kinder och jag vet inte riktigt hur jag ska orka med allt som ska göras den här veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar