veligt

Jag känner verkligen att jag inte kan vara kvar på jobbet, det är det enda raka att dra. Jag har börjat söka jobb på allvar igen. Mailen som trillar in i min mailbox är fulla av folk som vill att jag ska komma på intervju. Det är en kick varje gång någon "vill ha mig".

Men. För det finns alltid ett men, planen att skaffa annat jobb går inte speciellt bra ihop med de parallella planerna att bli gravid igen. Jag vill inte hamna i sitsen att jag får ett jobb och sen under provanställningen måste gå till chefen och säga att jag är gravid. Det känns inte shysst mot arbetsgivaren.

Men det är inte shysst mot mig själv att vara kvar på mitt nuvarande jobb.
Valet att byta jobb blir därför självklart. Men ändå inte enkelt.

Jag tänkte häromdagen när jag var som mest peppad att hitta nytt jobb och stökade i kalendern för att få plats med alla intervjuer att det kanske inte gör så mycket om plusset tar tid på sig att komma till oss, nån månad eller så. Det tog ju nio månader sist innan det tog sig, så det kan väl ta tre månader den här gången?

Men så hoppade jag in på min favvo-blogg och fick ett gravtest med pluss framför ögonen, yogamamman är gravid! Det är ju helt underbart! Jag är så glad för hennes skull och hoppas så mycket det går att hennes lilla knytt ska stanna kvar.

Samtidigt insåg jag att jag inte alls vill att det ska gå några månader innan jag blir gravid. Jag vill vara det NU. Jag vill inte få nån mens, jag vill få ett pluss!