Ett jättebra intryck

Så här laddade jag upp imorse inför det "förutsättningslösa" mötet.

Mötet gick jättebra. Killen jag träffade verkar ärligt trevlig och är pladdrig precis som jag. Trots att det var en "intervju" fick jag veta mycket om honom också.
Och om bolaget. Och det verkar bra. Mycket bra.

Jag fick göra en övning där jag skulle gradera hur bra jag är på olika saker/ord. Och det var bara ord/saker jag är bra på! Utan att blinka hade jag graderat mig själv på nivåerna 5,6 och 7 på den 7-gradiga skalan på nästan alla orden. Bara två punkter satte jag 4 på. Jag som brukar ha så svårt att prata om vad jag är bra på.

Jag är så himla bra!

Jag sa flera gånger mot slutet "vilka bra ord du väljer" och när vi var klara sa han att de sista 6 orden var deras värdeord.

Han slutade med att säga att han tycker jag verkar superbra och vill gå vidare med mig. Och något som fastnat i mitt minne:
"du gör ett jättebra intryck"

Vilken självförtroende-boost!

Jobba hemma

I mitt nya uppdrag har jag möjlighet att jobba hemifrån. Det gillar jag.
Jag trivs egentligen bäst i ett team på jobbet, men har jag mer egna uppgifter ser jag bara fördelar med att kunna sitta hemma.

Idag brottas jag dock med motivationen. Laddar med frukost och hoppas att motivationen infinner sig snarast.

Förutsättningslöst möte

Blev uppringd idag av en konsultfirma som ville ha ett "förutsättningslöst möte".

Hos en kund har jag jobbat tillsammans med en tjej från det bolaget. Tjejen och jag uppskattar varandra mycket. Hon så mycket att hon rekommenderat mig till sin chef. Därav telefonsamtalet och förslaget på det "förutsättningslösa" mötet.

Men, då är ju mötet inte speciellt förutsättningslöst. Tjejen har talat gott om mig och chefen vill veta mer. Själv har jag hört talas om bolaget och har redan skapat min egen bild av det.

Utöver att jag stör mig på ordvalet så är jag mycket glad över själva situationen. Jättekul att bli uppringd och ännu roligare att någon jag jobbat med gillar mig och min prestation. Återstår att se vart det förutsättningslösa mötet leder mig.

Socker

Jag tröttnade på mitt sockerknarkande och bestämde mig för att sluta äta godis/kaffebröd varje dag, flera gånger om dagen.
Bort skulle godiset framför TVn med maken när Lillan somnat.
Bort skulle bullen till fikat på jobbet.

På helgen däremot tänkte jag äta socker ohämmat.

Nu har det gått tre dagar inser jag. och det har inte ens varit jobbigt.
Inte jobbigt att i vana situationer låta bli /tacka nej och inte heller några jobbiga abstinensbesvär.

Imorse panikhandlade jag frukost på väg till jobbet och det blev ett ljust bröd med frukt i. Vilken blodsockerchock jag fick!

Koffeinet däremot verkar ha slagit sina klor i mig. Det lär jag inte kunna sluta med nånsin.

Hej vardag

Sedan en vecka är det tillbaka till vardagen för mig efter en lång semester.
Dock är vardagen inte riktigt som innan eftersom jag har ett nytt uppdrag. Tillbaka på bolaget där jag var för två år sedan, men nu i ett annat projekt. Det verkar vara ett uppdrag som passar mig: Ett viktigt, kaotiskt projekt i en ny fas och med nya människor. Stor möjlighet att påverka arbetssätt och samarbete.
Jag misstänker att jag kommer vara frustrerad framöver, men just nu känns det jätteroligt.
Gamla uppdraget har jag kvar på halvtid augusti ut.

Lillan hade en enkel återgång till dagis, trots att ena fröken och två nära kompisar har försvunnit under sommaren.

Sorg och kärlek

Lillan har slutat med sina högt älskade nappar.

För någon vecka sen sa jag till henne att hon skulle få mina My Little Pony när hon slutat med napp. Sen pratade vi inte mer om det.
Igår morse sa hon plötsligt: "jag ska sluta med napp nu. Får jag dina leksakshästar då?"
Sagt och gjort. Det var egentligen ingen större uppoffring för henne då eftersom hon just vaknat och hon bara har napp när hon sover eller åker bil.
På kvällen var det desto deppigare. Storgråt och totalt bara några timmars sömn för samtliga i familjen. Dagen middagslur var inte mycket bättre.
Hoppas på mirakulös förändring om inte ikväll så de följande dagarna då vi får miljöombyte.
Hon sörjer verkligen sina nappar, men tjatar inte om att få dem och pratar inte alls om dem på dagarna.
Hästarna, dem älskar hon i alla fall!

Lillan tre år

Lillan är verbal och lång, så många tror att hon är äldre än sina tre år.
Men tre är just vad hon är, med "jag kan själv" och sin egen tolkning av trots.
Lillan gillar hästar, att se på TV, göra halsband, att gunga och att måla.

Hon ritar gärna fiskar, men annars pratar hon inte så ofta om vad det är hon ritar. Oftast ritar hon bokstäver. Hon känner igen sitt namn och kan skriva det själv, antingen på tangentbord eller för hand. Dock lämnar handstilen en hel del att önska ;)

Kompisarna på dagis blir mer och mer viktiga för Lillan och hon vill gärna ha det som kompisarna har: både kläder, småsyskon och prylar.

Vi tror att Lillan blir vänsterhänt, hon väljer nästan alltid vänster när hon tar i pennor eller saxar.

På TV är Dora det enda som gäller just nu. Det är en effekt av det ökade "grupptrycket" på dagis, och det är även det faktum att Lillan gick till dagis imorse helt klädd i rosa.

Lillan vägrar klippa av sig håret som nu börjar bli rätt långt. Skönt med tanke på att hon knappt hade något hår alls när hon var bebis.

Lillan är sig lik även som nybakad treåring: glad, fundersam, social men lite tillbakadragen i början, finurlig och givetvis alldeles alldeles underbar.