Trotset är här.
Jag antar att det är här på riktigt nu, för även om vissa dagar känns helt OK så kan jag inte längre minnas en dag då hon inte hade något utbrott. Lillans långa svarta ögonfransar är allt oftare blöta av trots-tårar. Hon slår handen i bord/väggar när hon är sur, eller faller ihop som kokt spagetti om det passar situationen bättre.
Vi försöker få henne att förklara medan hon är arg/upprörd/ledsen, men det går oftast inte. Efteråt däremot verkar det gå lättare för henne. Efter ett utbrott kommer nästan alltid ett
"jag var ledsen" och då kan hon berätta varför hon var ledsen.
Hon är också mer känslig när hon inte trotsar. När man säger åt henne åker underläppen ut, och om man säger till på skarpen händer det inte så sällan att hon börjar gråta.
Lillan njuter av semestern, men är ganska påverkad av att rutinerna sätts ur spel när vi alla är lediga. Att somna borta är OK, men då måste mamma eller pappa sitta med henne tills hon somnar. Det tar lång tid om pappa sitter med och evigheter om mamma gör det.
Om Lillan fick bestämma så skulle hennes dagar spenderas utan kläder med att äta vinbär, gunga, åka buss och se på Teletubbies. I matväg så skulle det inte vara några fasta måltider utan istället småätande hela tiden, helst tomater, kiwi, russin och pannkakor med sylt och grädde (eller förresten, strunta i pannkakorna, bara sylt och grädde). Nu är det ju inte Lillan som bestämmer, men vi försöker pricka av några av favoritsysselsättningarna nästan varje dag. På månadens bild har vi fått med både utan kläder och vinbärsätande.
Jag skulle inte säga att hon är blyg, men definitivt avvaktande i nya situationer. Hon är inte den som rusar in i något utan står vid sidan av och iakttar en stund innan hon ger sig in i något nytt.
Hon gillar att måla, speciellt med tuschpennor eller våra bläckpennor. Hon gillar också att vara ute, titta på bilar/bussar/motorcyklar/lastbilar/traktorer/allt med motor, leka matlagning och att åka runt på bobbycar och cykel. Böcker har just nu en dipp i popularitet, men jag hoppas det är tillfälligt.
Lillan är oftast duktig på att turas om med andra barn om leksaker (tack dagis!). Det går därför inte så bra när någon sak är ett annat barns och hon inte får låna den. I hennes värld är alla saker allas och alla får använda dem, så länge man inte har dem för länge.
Hon och kusinen A hanterade situationen på ett totalt parodiskt sätt när de slogs om en av de två identiska IKEA-barnstolarna. De håller stolen i varsitt ben, drar åt sitt eget håll och bara vrålar.
Hon går oss på nerverna med trotsandet och för att hon är så oberäknelig med när det kommer. Det känns som att man går på nålar hela tiden och bara väntar på nästa utbrott. Ändå är både jag och maken bra på att hantera det när det väl kommer och det är väldigt skönt att vi är hemma båda två och kan byta av varandra när lilla fröken fastnat i något med en av oss.
Språket utvecklas och de som inte träffar henne varenda dag säger att hon pratar renare nu. Långa meningar häver hon ur sig, och man förundras över hur fort hon lär sig.
