nappångest

Jag ville egentligen inte att hon skulle ha napp över huvudtaget. Men oräkneliga gånger har jag varit glad över att nappen finns. Den har verkligen varit en räddare i nöden. Och Lillan älskar sina nappar.
Vi låter henne bara ha napp när hon ska sova och ibland som muta tex när hon är gnällig när vi åker buss.

Men ändå, hon har ju napp över 12 timmar per dygn. Kommer hennes tänder bli helt utstående? Hur ska vi kunna få henne att sluta med napp?

Vad man glömmer

Idag träffade jag två fyramånadersbebisar.

Vad små de är! Vad lite de kan! Och faktiskt: vad trista de är...

Många säger att det första halvåret med en bebis är supertrist och bara en transportsträcka tills de blir roliga. Jag har inte alls förstått vad de menar. Varje dag med Lillan har ju varit fantastisk och det har varken varit trist eller jobbigt (jaja, i stort sett).

När Lillan var så där liten så upplevde jag det som helt underbart. Men nu när jag ser de där små så börjar jag så smått inse vad folk menar. Och till och med hålla med dem. Jag menar, vad ska man med en sån där liten till, Lillan är ju mycket roligare...

Kanske var jag i en total bebisbubbla när Lillan var liten. Kanske berodde det på att det var första barnet. Troligen är jag fortfarande i en bubbla och kommer om ett år se tillbaka på det här inlägget och skratta åt hur jag kunde tycka att hon var kul nu, när hon varken kan gå eller prata...

Och en annan klyscha som jag upplevde som sann idag: Vad man glömmer!
Jag minns inte vad en fyramånaders kan, var tvungen att fråga om han kunde hålla upp huvudet själv när jag skulle hålla honom. Blev helt förvånad när den ena av dem plötsligt svarade på leenden med att börja gapskratta. Och att man ammade hela tiden, även fast de har börjat med smakisar.
Att man inte fick äta vissa saker för att man ammade och att man var så hispig för saker som drag från öppna dörrar och baciller. Fast, det kanske beror mer på hur man är själv och inte så mycket på hur gammal bebisen är...

Bättre nätter

Så efter en vecka hinner jag sitta vid bloggen igen. Det är trist att jag inte hinner skriva oftare, men jag prioriterar annat just nu.
Hur som helst har Lillan börjat sova bättre om nätterna och under den senaste veckan har hon sovit i sin egen säng hela natten i hela tre nätter!
Hon verkar kompensera den ensamma sömnen med att vara extra mammig och kramig när hon är vaken. De där små armarna kring min hals och de blöta pussarna, det finns inget som slår det!

Jag har börjat gruva mig lite för jobbstarten som är om exakt en månad. Inser att det inte bara är jag som får min vardag helt förändrad utan det gäller även den mammiga Lillan. Hur ska hon ta det? Kommer hon vara sur på mig för att jag försvinner hela dagarna? Det kommer visa sig antar jag... Har även funderat på hur det kommer bli för maken, men det kommer säkerligen också att visa sig.

Jag försöker njuta av mina sista lediga dagar med Lillan, av henne, av ledigheten, av de fantastiska möjligheterna att umgås med mina svägerskor och min mamma nu när vi alla är lediga.

viljornas kamp

Nätterna är inte kul nuförtiden.
Sedan en bit före jul vaknar Lillan varje natt ca två timmar efter hon somnat och kan bara somna om när hon får ligga i vår säng. Det har medfört att det är just där, i vår säng, hon spenderat större delen av nätterna den senaste månaden. Det är inte så jag vill ha det. Jag vill att hon ska sova i sin säng.

Jag har försökt det mesta för att få henne att somna om i sin egen säng, men det går verkligen inte. Har man henne i famnen somnar hon men vaknar och börjar gråta helt hysteriskt så fort man gör minsta ansats att lägga ner henne.
Det är så svårt övertyga sig själv att försöka söva om henne i hennes säng när jag vet att både hon och jag somnar snabbt om jag bara lägger oss i vår säng. Så efter någon kvart av hysterisk gråt brukar jag ge upp.

Men igår hade jag druckit kaffe och inte lyckats somna när hon vaknade lite senare än vanligt. Jag bestämde mig för att inte ge upp. Efter ca tjugo minuter med misslyckade "somna i famnen och lägga ner-försök" var hon så trött att jag testade att låta henne ligga i sängen och skrika sig till sömns. Jag hängde över sängen, sjöng, nynnade och pratade för att lugna henne. Hon var så trött att hon vrålade, pausade för att gäspa så att käkarna nästan gick ur led och sedan direkt börja vråla igen. Efter ett tag lugnade hon ner sig ganska bra och kunde till slut somna utan gråt. Sammanlagt tog det en timme.
Efter det sov hon hela natten i sin säng.

Så ställningen i viljornas kamp är nu 30 till Lillan och 1 till mig...

Bapp!

Min lilla unge har definitivt sagt sitt första ord:
"Bapp!"

Det betyder så klart napp.

Ett alternativ till storfamilj?

Som ett alternativ till att flytta ihop med våra syskon funderar jag på att införa söndagsmiddagar.

C tipsar - munnen

Dags för nästa tips:

Tungskrapa!


Låter jäkligt äckligt, men när man ser allt man får bort med den känns det otroligt mycket mer äckligt att låta det sitta kvar i munnen.

Den sorten de har på apoteket numera är inte så bra. Köp Halita istället.
Har sett att det finns i metall, men det har jag inte testat.